Räcker ett kilo dynamit?

Min dotter tog steget och startade en e-butik förra året och handlade regelbundet av en huvudleverantör. Från början hade hon 30% i rabatt, men det ökade efter ett tag till 35% då de tyckte att hennes beställningar hade ökat. Deras minsta ordervärde var £500. Hon gjorde beställningen på deras hemsida och fick en rabattkod, som automatiskt avgjorde om hon hade kommit upp i rätt belopp för rabatten. Minsta ordervärde på £500 räknades innan rabatten, så hon behövde bara beställa för £250.

Den 7 december 2017 får min dotter ett mejl från leverantören att det har skett några ändringar för återförsäljare. Ändringen innebär att hon ska skicka in beställningen med e-post i stället för att använda deras hemsida. Den glada nyheten är att hon från och med då får 50% i rabatt i stället för 35% och de hoppas att denna rabatt kommer hjälpa henne att få företaget att växa ännu bättre.

Två veckor efter mejlet, ett par dagar före julafton, blir min dotter allvarligt sjuk och blir inlagd på sjukhuset. Där blir hon kvar resten av året och en tid under 2018, tills hon tillfälligt blir förflyttad till ett gruppboende, i brist på plats någon annanstans. Företaget ligger lite på is under den här tiden, eftersom hon inte har någon annan som tar hand om det. Vi valde att stänga ner sidan tillfälligt, men ett par kunder hann göra en beställning. Därför kämpade hon med att få ihop till minst £250 efter rabatten.

Den 31 januari gör hon en beställning på det nya sättet genom att skicka in mejl med uppgifterna. Hon får då tillbaka en excel-fil som hon ska fylla i. Efter att den har skickats in får hon reda på att minsta ordervärde på £500 gäller den summan som hon faktiskt betalar och hennes beställning var bara på £300. De sa också att den regeln har gällt hela tiden.

Eftersom hon inte har något större kapital än, speciellt inte efter att hälsan gått före under en tid och hemsidan legat nere, fanns det ingen möjlighet för henne att göra den beställningen. För enkelhetens och för kundernas skull, valde hon att göra beställningen på deras sida till fullpris för de få varor som kunder hade beställt. I stället sparade hon de pengarna som blev över till nästa beställning. Hon tänkte inte ge upp.

Vi funderade och funderade på hur vi skulle lösa det här med £500 per beställning tills hon har ökat beställningarna så mycket att det inte är några problem längre. Vi kom på en massa idéer och lösningar som vi arbetade på. Dessutom arbetade jag dag och natt med den nya uppdaterade hemsidan som skulle vara startskottet för hennes marknadsföring när hon är igång igen. Vi uppdaterade hemsidan med nya fräscha produkter, uppdaterade bilder, fixade en riktigt snygg design och lanserade hemsidan. Det trillade in beställningar och hon gjorde en beställning hos leverantören på över £500 efter rabatten. Till vår fasa, får hon åter igen ett svar från dem att de har ändrat reglerna igen.

De nya reglerna innebär att ett ordervärde mellan £500 och £1000 pund ger 30% rabatt. Vips är hon tillbaka från början. Det hade gått om det hade slutat där. Men sen har de också lagt till att man måste köpa minst 10 artiklar av varje produkt. En total omöjlighet för henne. Vips huvudleverantören borta.

Inte nog med att hennes huvudleverantör försvinner. Med tanke på att de meddelade henne om dessa ändringar först när hon gjorde en beställning och inte tidigare när deras ändringar skedde, förorsakar de ännu mer problem för henne. Först och främst har hon en massa kunder som har beställt och väntar på varor. Sen har vi i flera månader jobbat dag och natt med att uppdatera hemsidan, både funktioner, design och att lägga upp produkter. Ett obetalt arbete som gjorts i onödan. Tid som jag har lagt ner, för att till varje pris se till att min dotter lyckas. Hon behöver fortfarande tänka på hälsan.

Jag har egentligen inte ens haft ork att lägga ner all den här tiden på det här, men gjort det för min dotters skull. Med inställningen att mot alla odds ska hon fixa det här. Vi ska rasera alla hinder.

Eftersom det var hennes huvudleverantör, bygger en stor del av designen på det. Funktioner som jag har jobbat med och suttit i timmar och felsökt, har också varit speciellt för några av deras produkter. Alla timmar man har suttit och bläddrat bland deras produkter för att välja ut vilka som ska läggas upp på sidan. Alla bilder som har optimerats för dessa. Företaget bestämmer självklart vilka regler de ska ha, men deras plötsliga ändring och att vänta med att delge henne dessa, måste väl ändå anses som förbannat skamligt?

Jag inser att det inte räcker med att ge allt. Utsatta grupper måste inhandla en massa dynamit, för att spränga alla bromsklossar som envisas med att blockera deras vägar.

Annonser

Protester när Hells Angels skänkte mat till hemlösa

 

När Hells Angels skänkte mat till hemlösa välkomnades det av de flesta, men det blev också en hel del negativa reaktioner. Undra om samma personer som protesterat mot gåvan, skulle protestera lika mycket om gåvan var avsedd för en livsavgörande operation för deras barn?

Hells Angels (eller för att inte måla ut en hel grupp – några som tillhör dem) har kanske gjort en massa dumt, men nu gör de en god gärning. Är det inte så att man ska visa tacksamhet för det goda?

Nä, en del människor är så tokiga att de tycker att en enda dum handling definierar en person. Sen spelar det ingen roll vad de gör.

Återigen, tänk om det var dina barn som hade gjort en massa dumt, hade du vänt ryggen mot dem också och förkastad allt de gör eller säger? Eller hade du valt att visa gillande när de gör något gott?

Är du också vaken?

 

Varför är det så svårt att sova? Trots att man är helt slut i både kropp och själ, kan man bli liggande i sängen timme efter timme, utan att sömnen infinner sig. Och även om man har en lyckad träff med John Blund, dröjer det inte mer än ett par timmar tills man vaknar igen. Har man tur, kanske man får sova ytterligare en timme eller två med ett uppvaknande däremellan. Nästa morgon känner man sig mer sliten än innan man gick och la sig. Kroppen känns som om den har åkt en runda i torktumlaren och det känns som om man bär omkring på ett bowlingklot ovanför axlarna. Helst av allt vill man bara krypa ner i sängen igen.

CAT_v2

Ibland har jag hållit mig vaken i ett helt dygn i hopp om att kunna sova ordentligt en hel natt och jag är nog inte ensam om det. Förmodligen en ganska vanlig åtgärd. Är det rätt väg att gå? En gång i tiden trodde jag det, men för mig fungerar det bara till viss del. Visserligen brukar jag somna på kvällen nästa dag, men dagen efter är mitt fysiska och psykiska mående sämre än om jag i stället hade sovit ett par timmar natten innan.


Innebär det att det är viktigare att sova varje natt, än att sova tillräckligt många timmar?


Alla är eniga om att det är ett hälsoproblem att inte få mer än tre timmars sömn per dygn. Att det dessutom påfallande ofta blir färre timmar, påverkar givetvis vårt mående. Men i vilken grad inverkar det på livet? I själva verket kanske det är vi som uppfattar problemet större än vad det egentligen är?

För några år sedan såg mina sömnbesvär annorlunda ut. Som regel kunde jag nästan alltid sova när jag väl hade somnat och om jag inte hade någon tid att passa, fick jag en sammanhängande sömn i åtta till nio timmar. Svårigheten var att komma till ro och somna på kvällarna. Ibland var det självförvållat. Andra gånger var det tankecentralen som jag levererades med utan någon avstängningsknapp för fyrtiosju år sedan.

Eftersom jag var sjukpensionär hade jag ofta förmånen att kunna sova på dagarna och därmed kompensera bristande sömn. Men min hjärna var programmerad till att följa de sociala normerna. Då sover man på natten.


Kanske borde jag i stället, ha låtit min kropp fungera som Skalmans mat- och sovklocka?


Till viss del tror jag att man ska följa sin egen klocka, men det fungerar sällan i längden. Samhället är inte uppbyggt så och det är en omöjlig konstruktion i dagens moderna värld. Även om jag inte måste iväg till jobbet, är jag numera sambo och då måste jag i viss mån anpassa mina sovtider efter honom. Det sociala livet är lika viktigt som att tillgodose sömnbehovet.

Att komma till rätta med sömnproblem som man själv förorsakar, genom att syssla med sådant som man lätt fastnar i, är ganska lätt om man verkligen vill. Det handlar om disciplin. Tankarna är däremot svårare att förändra. Men det går och jag har lyckats. Dock inte vid sänggåendet.

I mitt fall handlar det för det mesta om min livssituation och sådant som jag har svårt att påverka själv. Oron inför framtiden. Timmarna innan jag somnar ockuperas av desperata tankar om mirakulösa idéer för att få ett normalt liv och ångesten över att inte lyckas komma dit.

Jakten på lösningar sätter givetvis i gång hela kroppen. Varenda muskel reagerar som om det vore ett styrketräningspass och hjärtat pulserar som om jag gav järnet på löpbandet. Och jag föredrar att sova i en sval säng. Inte en simbassäng.

Även om jag inte har lyckats att styra över mina grubblerier, har jag haft stunder i mitt liv när harmoniska tankar har hamnat först i kön. Vissa speciella tillfällen som en nyförälskelse, ett trevligt minne eller en överraskning om något roligt som ska ske, har en tendens att fylla oss med behagliga känslor. Visserligen kan man lätt bli som en rastlös tonåring ett tag, men det slutar alltid med att man somnar med ett leende på sina läppar.


Hur matar man sig själv med sådana fantasier när verkligheten har fångat en och bommat igen alla nödutgångar?


Pappa har fått provsvaren på tumören – dags för operation igen

farsan_operation

Min pappa efter operation av tumören den 8 januari.

I slutet på december skrev jag ett inlägg om hur min 78-årige far fick vänta på operation, trots att han hade en växande tumör i ansiktet. Förutom rädslan att cancern skulle sprida sig, var han rädd för att förlora sitt enda friska öga. Mitt tidigare inlägg kan ni läsa här: https://aspergiana.wordpress.com/2014/12/26/det-har-ar-min-pappa/

Även om jag blev chockad över den spridning artikeln fick, var jag också tacksam över att så många personer stöttade oss genom att sprida vår berättelse och visa sympati. Att Gustaf Nilsson hörde av sig och skrev en bra artikel på Expressen GT, kändes också bra. Den kan ni läsa här: http://www.expressen.se/gt/lexgt/hans-tvingas-vanta—sa-vaxer-tumoren/ Jag tyckte att det var viktigt att sprida den här historien, eftersom han inte är den första personen som drabbas av hur sjukvården fungerar.

Det var alltså för fyra månader sedan som min far fick en plita i ansiktet, som fortsatte att växa. Utan att ta några prover (alltså ingen biopsi gjordes för att säkerställa diagnosen), diagnosticerades utväxten den 20/11 förra året som keratoakantom – lågrisktumör. Nedan kan ni se hur den har växt på drygt en månad.

Först den 8 januari 2015 fick han en tid för operation. Eftersom läkarna själva hade sagt att de inte kunde vara helt säkra på att det inte var en elakartad cancer, kunde inte heller min far känna sig lugn. Först efter operationen i januari, efter månader av väntan gjordes biopsin, som normalt ska ske vid första kontakterna med sjukvården. Operationen gick bra, men han fick åka hem och vänta på provsvaret.

I måndags fick han svaret i ett brev: ”Vi har gjort en mikroskopisk undersökning och sidorna ser bra ut, men vi måste gå djupare.” Han fick också en ny tid för operation den 17 februari. Det är drygt två veckor dit. Ska de operera bort en bit till, för att sedan finna att det har spridits ännu en bit?

Det som sjukvården trodde, skulle vara enkelt och inget att oroa sig för, visade sig vara mer än så trots allt. Förvånande? Nej!

Operationen gick bra

 

Som jag skrev i mitt föregående inlägg som fick en oväntad spridning med ca 200 000 visningar, opererades pappa den 8 januari. Eftersom han litar fullständigt på kirurgernas kompetens på Sahlgrenska sjukhuset, var han helt lugn under den timmen som ingreppet varade.

Vi är också väldigt tacksamma över att den gick bra.

farsan_operation

Min pappa efter operation av tumören den 8 januari.

Bland alla kommentarer fanns det personer som inte förstod min fars oro. De ansåg att han borde ha litat på läkarnas bedömning. Till och med en nybliven läkare, poängterade samma sak. Han menade att den första biopsin som gjordes på min far, var för att utesluta att det var något farligt.

På läkarlinjen lär de sig steg för steg vilka metoder som rekommenderas och i vilken ordning och läkarstudenten utgick från att det alltid sker på det sättet. Det är just där felet ligger. Ingen biopsi gjordes på pappa. De gjorde bara en gissning. Däremot påtalade de för honom att de inte kunde vara helt säkra. Med detta i åtanke och att den fortsatte att växa blev han orolig. När de inte var säkra, hur skulle han kunna vara det? Dessutom var han rädd för risken att förlora sitt enda friska öga. Mer om det kan ni läsa i denna tidningsartikel.

Först vid operationen i torsdags, gjordes en biopsi. Nu väntar han på en säker bedömning.

Även om hans väntan nu är över, kan jag inte låta bli att tänka på hur ineffektivt det här har varit för samhället och dess ekonomi. Om de hade tagit bort den direkt när tumören var liten, hade det gått snabbt och varit okomplicerat. Nu tog det längre tid och de var tvungna att använda skinn från örat, för att täcka skadan.

Slutet gott och allting gott! Pappa känner sig inte orolig längre. Att han slipper den fula tumören i ansiktet och fortfarande har kvar sitt friska öga, är en stor lättnad. När det gäller väntan på besked efter biopsin, tror han inte att det var en elakartad cancer. ”Det känns inte så!” som han själv sa. Men inom sjukvården, vill vi ha en bättre bedömning än att gå på enbart känsla!