Protester när Hells Angels skänkte mat till hemlösa

 

När Hells Angels skänkte mat till hemlösa välkomnades det av de flesta, men det blev också en hel del negativa reaktioner. Undra om samma personer som protesterat mot gåvan, skulle protestera lika mycket om gåvan var avsedd för en livsavgörande operation för deras barn?

Hells Angels (eller för att inte måla ut en hel grupp – några som tillhör dem) har kanske gjort en massa dumt, men nu gör de en god gärning. Är det inte så att man ska visa tacksamhet för det goda?

Nä, en del människor är så tokiga att de tycker att en enda dum handling definierar en person. Sen spelar det ingen roll vad de gör.

Återigen, tänk om det var dina barn som hade gjort en massa dumt, hade du vänt ryggen mot dem också och förkastad allt de gör eller säger? Eller hade du valt att visa gillande när de gör något gott?

Är du också vaken?

 

Varför är det så svårt att sova? Trots att man är helt slut i både kropp och själ, kan man bli liggande i sängen timme efter timme, utan att sömnen infinner sig. Och även om man har en lyckad träff med John Blund, dröjer det inte mer än ett par timmar tills man vaknar igen. Har man tur, kanske man får sova ytterligare en timme eller två med ett uppvaknande däremellan. Nästa morgon känner man sig mer sliten än innan man gick och la sig. Kroppen känns som om den har åkt en runda i torktumlaren och det känns som om man bär omkring på ett bowlingklot ovanför axlarna. Helst av allt vill man bara krypa ner i sängen igen.

CAT_v2

Ibland har jag hållit mig vaken i ett helt dygn i hopp om att kunna sova ordentligt en hel natt och jag är nog inte ensam om det. Förmodligen en ganska vanlig åtgärd. Är det rätt väg att gå? En gång i tiden trodde jag det, men för mig fungerar det bara till viss del. Visserligen brukar jag somna på kvällen nästa dag, men dagen efter är mitt fysiska och psykiska mående sämre än om jag i stället hade sovit ett par timmar natten innan.


Innebär det att det är viktigare att sova varje natt, än att sova tillräckligt många timmar?


Alla är eniga om att det är ett hälsoproblem att inte få mer än tre timmars sömn per dygn. Att det dessutom påfallande ofta blir färre timmar, påverkar givetvis vårt mående. Men i vilken grad inverkar det på livet? I själva verket kanske det är vi som uppfattar problemet större än vad det egentligen är?

För några år sedan såg mina sömnbesvär annorlunda ut. Som regel kunde jag nästan alltid sova när jag väl hade somnat och om jag inte hade någon tid att passa, fick jag en sammanhängande sömn i åtta till nio timmar. Svårigheten var att komma till ro och somna på kvällarna. Ibland var det självförvållat. Andra gånger var det tankecentralen som jag levererades med utan någon avstängningsknapp för fyrtiosju år sedan.

Eftersom jag var sjukpensionär hade jag ofta förmånen att kunna sova på dagarna och därmed kompensera bristande sömn. Men min hjärna var programmerad till att följa de sociala normerna. Då sover man på natten.


Kanske borde jag i stället, ha låtit min kropp fungera som Skalmans mat- och sovklocka?


Till viss del tror jag att man ska följa sin egen klocka, men det fungerar sällan i längden. Samhället är inte uppbyggt så och det är en omöjlig konstruktion i dagens moderna värld. Även om jag inte måste iväg till jobbet, är jag numera sambo och då måste jag i viss mån anpassa mina sovtider efter honom. Det sociala livet är lika viktigt som att tillgodose sömnbehovet.

Att komma till rätta med sömnproblem som man själv förorsakar, genom att syssla med sådant som man lätt fastnar i, är ganska lätt om man verkligen vill. Det handlar om disciplin. Tankarna är däremot svårare att förändra. Men det går och jag har lyckats. Dock inte vid sänggåendet.

I mitt fall handlar det för det mesta om min livssituation och sådant som jag har svårt att påverka själv. Oron inför framtiden. Timmarna innan jag somnar ockuperas av desperata tankar om mirakulösa idéer för att få ett normalt liv och ångesten över att inte lyckas komma dit.

Jakten på lösningar sätter givetvis i gång hela kroppen. Varenda muskel reagerar som om det vore ett styrketräningspass och hjärtat pulserar som om jag gav järnet på löpbandet. Och jag föredrar att sova i en sval säng. Inte en simbassäng.

Även om jag inte har lyckats att styra över mina grubblerier, har jag haft stunder i mitt liv när harmoniska tankar har hamnat först i kön. Vissa speciella tillfällen som en nyförälskelse, ett trevligt minne eller en överraskning om något roligt som ska ske, har en tendens att fylla oss med behagliga känslor. Visserligen kan man lätt bli som en rastlös tonåring ett tag, men det slutar alltid med att man somnar med ett leende på sina läppar.


Hur matar man sig själv med sådana fantasier när verkligheten har fångat en och bommat igen alla nödutgångar?


Pappa har fått provsvaren på tumören – dags för operation igen

farsan_operation

Min pappa efter operation av tumören den 8 januari.

I slutet på december skrev jag ett inlägg om hur min 78-årige far fick vänta på operation, trots att han hade en växande tumör i ansiktet. Förutom rädslan att cancern skulle sprida sig, var han rädd för att förlora sitt enda friska öga. Mitt tidigare inlägg kan ni läsa här: https://aspergiana.wordpress.com/2014/12/26/det-har-ar-min-pappa/

Även om jag blev chockad över den spridning artikeln fick, var jag också tacksam över att så många personer stöttade oss genom att sprida vår berättelse och visa sympati. Att Gustaf Nilsson hörde av sig och skrev en bra artikel på Expressen GT, kändes också bra. Den kan ni läsa här: http://www.expressen.se/gt/lexgt/hans-tvingas-vanta—sa-vaxer-tumoren/ Jag tyckte att det var viktigt att sprida den här historien, eftersom han inte är den första personen som drabbas av hur sjukvården fungerar.

Det var alltså för fyra månader sedan som min far fick en plita i ansiktet, som fortsatte att växa. Utan att ta några prover (alltså ingen biopsi gjordes för att säkerställa diagnosen), diagnosticerades utväxten den 20/11 förra året som keratoakantom – lågrisktumör. Nedan kan ni se hur den har växt på drygt en månad.

Först den 8 januari 2015 fick han en tid för operation. Eftersom läkarna själva hade sagt att de inte kunde vara helt säkra på att det inte var en elakartad cancer, kunde inte heller min far känna sig lugn. Först efter operationen i januari, efter månader av väntan gjordes biopsin, som normalt ska ske vid första kontakterna med sjukvården. Operationen gick bra, men han fick åka hem och vänta på provsvaret.

I måndags fick han svaret i ett brev: ”Vi har gjort en mikroskopisk undersökning och sidorna ser bra ut, men vi måste gå djupare.” Han fick också en ny tid för operation den 17 februari. Det är drygt två veckor dit. Ska de operera bort en bit till, för att sedan finna att det har spridits ännu en bit?

Det som sjukvården trodde, skulle vara enkelt och inget att oroa sig för, visade sig vara mer än så trots allt. Förvånande? Nej!

Operationen gick bra

 

Som jag skrev i mitt föregående inlägg som fick en oväntad spridning med ca 200 000 visningar, opererades pappa den 8 januari. Eftersom han litar fullständigt på kirurgernas kompetens på Sahlgrenska sjukhuset, var han helt lugn under den timmen som ingreppet varade.

Vi är också väldigt tacksamma över att den gick bra.

farsan_operation

Min pappa efter operation av tumören den 8 januari.

Bland alla kommentarer fanns det personer som inte förstod min fars oro. De ansåg att han borde ha litat på läkarnas bedömning. Till och med en nybliven läkare, poängterade samma sak. Han menade att den första biopsin som gjordes på min far, var för att utesluta att det var något farligt.

På läkarlinjen lär de sig steg för steg vilka metoder som rekommenderas och i vilken ordning och läkarstudenten utgick från att det alltid sker på det sättet. Det är just där felet ligger. Ingen biopsi gjordes på pappa. De gjorde bara en gissning. Däremot påtalade de för honom att de inte kunde vara helt säkra. Med detta i åtanke och att den fortsatte att växa blev han orolig. När de inte var säkra, hur skulle han kunna vara det? Dessutom var han rädd för risken att förlora sitt enda friska öga. Mer om det kan ni läsa i denna tidningsartikel.

Först vid operationen i torsdags, gjordes en biopsi. Nu väntar han på en säker bedömning.

Även om hans väntan nu är över, kan jag inte låta bli att tänka på hur ineffektivt det här har varit för samhället och dess ekonomi. Om de hade tagit bort den direkt när tumören var liten, hade det gått snabbt och varit okomplicerat. Nu tog det längre tid och de var tvungna att använda skinn från örat, för att täcka skadan.

Slutet gott och allting gott! Pappa känner sig inte orolig längre. Att han slipper den fula tumören i ansiktet och fortfarande har kvar sitt friska öga, är en stor lättnad. När det gäller väntan på besked efter biopsin, tror han inte att det var en elakartad cancer. ”Det känns inte så!” som han själv sa. Men inom sjukvården, vill vi ha en bättre bedömning än att gå på enbart känsla!

Läs och sprid! Det här är min pappa

 


Det här är min far. Nu är han 78 år och pensionär sedan många år. Men han slutade inte jobba förrän han var 75 år. Sedan han var en ung grabb, har han arbetat och sedan han var 30 år har han jobbat minst heltid. Efter en bypassoperation för många år sedan, arbetade han halvtid i några år. Men annars har han jobbat och jobbat. Han har aldrig varit hemma på heltid någon längre period. Med tanke på att han arbetade tills han blev 75 år och att han större delen av sitt liv har arbetat betydligt mer än heltid, borde inte de åren som han hade 50% i sjukpension, spela så stor roll. 

När jag var liten jobbade han i en färgfabrik hela dagarna och han tog tacksamt emot all övertid han kunde få. Vi behövde pengarna. Hans baslön var inte särskilt stor och min mor var handikappad och hade en usel sjukpension att leva på.

På fabriken som pappa jobbade i, inandades han en massa farliga kemikalier. På den tiden var det inte så noga med hur de handskades med dem. För att kompensera den dåliga hälsan, började han springa för att må bättre. Det blev Göteborgsvarvet och en massa maratonlopp. Jag fick ofta resa med honom när han skulle springa. Vi var bl a på Visby maraton och Stockholm maraton. Samma år som ”Ingo” Johansson mötte Floyd.

När jag gick i femman skilde sig mina föräldrar. Min far lämnade den dåliga arbetsmiljön på färgfabriken och började i stället jobba som brevbärare på posten. Eftersom han tyckte om att springa och röra på sig, var det ett perfekt jobb för honom. På posten blev han kvar tills han var 75 år. Egentligen hade han velat vara kvar ännu längre, för han var i god form. Men det var dags att släppa in de yngre.

Bild på min pappa, taget för några år sedan.

Att leva på pensionen blev en väldig omställning för min far. För att överleva var han tvungen att lämna sin tvårummare och flytta in i en liten etta. Trots degraderingen av lägenheten, räckte inte pengarna till mer än det absolut nödvändigaste. Tandvårdskostnader och kostnader för glasögon, är exempel på stora utgifter, som har raserat hans ekonomi, vid flera tillfällen. Hans önskan att kunna resa och fotografera nu på äldre dagar, har gått om intet.

Min far fann ett extrajobb som reklamutdelare som gav honom en hyfsad slant. Men förra vintern, hände det som inte får hända. Han ramlade och fick väldigt ont i ryggen. Först tog inte sjukvården honom på allvar, utan han fick vänta i flera veckor på att få komma till en läkare som hittade felet. Då konstaterade de att ett revben var brutet och de gav honom en korsett att bära. Eftersom detta inte gjordes direkt när skadan uppstod, har min far inte blivit helt återställd.

Nästa problem var att Socialstyrelsen hade börjat med nya direktiv när det gäller utskrivning av starka värktabletter. Plötsligt får han inte några tabletter så att han kan fungera. I stället blir min far mer och mer förslappad. Han orkar inte göra så mycket och vill inte så mycket heller. Att dela ut reklam var han tvungen att släppa och då har han inte pengar till allt han behöver.

Taget den 17/11

Taget den 17/11

Ett nyligen taget foto på min pappa visar hans senaste problem. Jag ska låta hans egna ord beskriva detta:

Sverige är det enda land där pensionärerna betalar högre skatt än övriga medborgare! Vad får vi då för denna av Allianspartierna så högt skattade orättvisa? Vårdapparaten fungerar trögare än nånsin, åtminstone för oss som inte har har dom feta plånböckerna. 5 jobbskatteavdrag medan pensionerna står mer eller mindre still. Man pratar om en 50-lapp,kanske en 100-lapp mer i månaden. Är det någon som har hört en enda politiker som talar om att hyran går upp i januari? Och var finns solidariteten från arbetarnas sida eller har ni blivit helt frälsta av Alliansens jobbskatteavdragspolitik?

Taget den 4/12

Taget den 4/12

Jag skall nu visa den vård (utläses vanvård) som jag mött dom senaste månaderna. För ca 3 mån sedan fick jag en liten plita i ansiktet. Se bilden ovan. Undan för undan har den växt till en stor blaffa. Utväxten diagnostiserades som keratoakantom och betraktas som en lågrisktumör. Diagnosen fick jag 20/11 på Frölunda Specialistsjukhus efter att en läkare på Carlanderska skickat remiss några veckor tidigare. Tiden 20/11 var ett återbud, annars hade dom inga tider förrän nästa år!

”Snabba på detta nu”sa jag. ”Visst” sa läkaren, varpå hon tydligen vidareremitterade mig till Plastikkirurgiska mottagningen på Sahlgrenska, eftersom jag veckan därpå blev kallad dit för ”bedömning” den 12/12. Nu har jag fått en tid för operation 8/1. Läkaren beklagade att det nu kom en massa helger, så därför kunde jag inte få någon tid innan. Det här är Sverige av idag!

Jag har tidigare sagt att om den växer mer så kommer den nära ögat och då får man problem vid operationen eftersom det fordras en marginal på 4 mm. Det är precis vad som hänt! Den borde tagits bort redan när första bilden togs. Den sista läkaren (12/12) höll med om det. Lik förbannat låter han mig vänta till den 8/1. Det är ju massa helger och då finns ingen personal. Den finns ju inte annars heller! Fy fan för Reinfeldt och co som raserat det mesta som var bra här i Sverige!

 

MAN BRUKAR AVLÄGSNA DESSA TUMÖRER SÅ FORT SOM MÖJLIGT FÖR ATT VARA PÅ DEN SÄKRA SIDAN! Jag dokumenterar med några bilder. 

Taget den 26/12

Taget den 26/12