Hopp

 

Tänk att du finns därute
som jag letat efter dig
önskat att du fanns härute
för att se just mig

Tänk att ett enda ord
så länge det är ditt
sår ett frö på vår jord
ett hopp, som bara är mitt

Livets mening

 

Sökte livets mening och fann den
glädje och sorg, skratt och tårar
så innerligt starka är banden
droppar av eufori, flin som sårar

Saknar mitt trygga skal
Kylig natt, men aldrig svag
slapp lida helvetets kval
när jag skydde mitt eget jag

Nu spelar min existens roll
hopp och tro, hunger och törst
Kaos har raserat all kontroll
byggt bo innanför mitt bröst

Hjälp, jag kommer inte loss!

 

Lyssna på mig! Förstå mig! vill jag vråla ut med en satellitsändare, så att det färdas in i varje hem och hus i vårt snedvridna land. Att jag blir så himla frustrerad beror på att jag har kunskapen om vad jag behöver och att det egentligen är enkelt att rätta till. Men inte för mig, för jag får inte vara delaktig i min egen framtid längre. Jag kanske har bättre tur i mitt nästa liv?

Jag vill banka in mitt budskap till var och en. Varför kan ni inte förstå hur enkelt det kunde ha varit för mig om jag fick hjälp att skapa de rätta förutsättningarna? Det hade gynnat alla. Dessutom lär det vara kostnadseffektivt. Ändå placeras vi med Aspergers syndrom slentrianmässigt in i bidragsfacket med utanförskap och psykisk ohälsa som följd.

Jag har viljan och kraften, men mina resurser har tagits ifrån mig på obestämd tid. I stället sitter jag fast som i en åtsittande krama-om-mig-själv tröja som hindrar mig i alla riktningar och låser möjligheten att ta egna beslut. Det enda jag själv kan besluta mig om utan att några regler eller oförstående människor kan hindra mig, är min död.

Lättantändliga gnistor har bosatt sig i min kropp och likt en mäktig drake vill jag spy ut all min ilska och ångest som livnär sig på mitt psyke.

Gör något innan jag exploderar! Släpp mig fri och låt mig gå vidare.