Att göra vad vi kan med det vi har

 

I dag har jag en väl utvecklad förmåga att styra in på nya vägar med enbart mig själv vid ratten, i stället för att slösa mina värdefulla bränsledroppar på yttre hinder där jag inte har någon mandat. Så var det inte tidigare. Då lät jag andra människor och yttre omständigheter stå till svars för hur mitt liv såg ut. När livet inte fungerade berodde det på den uteblivna hjälpen och även om det till viss del var sant, var jag inte tvungen att låta allt raseras.

Om jag inte fick rätt stöd att reda ut en situation, slets hela tillvaron i bitar och jag naglade mig fast på bottenplattan, med ursäkten att skulden för min olycka låg utanför mig själv. Att jag aldrig fick chansen att göra något vettigt av livet för min egen skull, led jag inte av särskilt mycket när jag inte var ägaren av skulden. Så bekvämt.

Sedan jag tog över rodret och inte längre har någon annan att skylla ifrån mig på, är jag befriad från ångesten som gärna uppstår när något går på tok. Fungerar inte en metod, får jag välja en annan och med eget ansvar behöver jag inte vänta på tillstånd från någon annan. Så enkelt. Eller kanske inte.

”Förmågan att göra vad vi kan med det vi har, skapar de bästa förutsättningarna att lyckas!”

Det är inte min skuld. Ta tillbaka den!

 

Efter att ha släckt lampan och krupit ner under täcket attackerades jag av en tankesvärm som satte sömnen i strejk. Även om jag regelbundet fångas i oändliga loopar av grubblerier, brukar de mest bestå av ångest. Den här natten välkomnades jag däremot med insikter.

I hela mitt liv har jag ständigt försvarat alla som gjort mig illa. Att min mamma kränkte och slog mig berodde på att hon hade en bitter mor och en alkoholiserad far och han som misshandlade mig i några år blev själv nedtryckt av sin bror. Då gick frustrationen ut över mig. ”Har du nånsin funderat på att rätt och slätt säga: ”De gjorde fel! De gjorde mig illa!” i stället för att försöka försvara dem hela tiden?” frågade en terapeut en gång.

Det hade jag aldrig gjort. I stället sökte jag förklaringar på andras dåliga beteenden, hellre än att läka mig själv. Även om jag har haft en jobbig bakgrund, går jag inte runt och trampar på andra. Varför skulle någon annan ha befogenhet att göra det? Ingen har rätt att behandla oss som de vill. De som har skadat mig, gjorde mig illa och det finns inget som försvarar det. Om de i sin tur har råkat illa ut, är det ett eget kapitel för dem. Visst, det kan ge en del förståelse för varför det hände, men det ändrar inte det faktum att de faktiskt gjorde fel.

Aldrig ska vi som blivit utsatta bära skulden eller tvingas hitta orsaker till omgivningens handlingar. Det ingår i deras personliga utveckling. Den enda vi kan styra och den enda vi kan krypa in i skallen på, är oss själva. ”Varför gjorde han så?” är en fråga vi kan ställa när läkningsprocessen är över, men vi ska inte tro att svaren gör oss hela igen. Det är bara ett sätt att skjuta undan fokus från oss själva.

Vi måste sluta leta efter sanningar utanför oss själva, för det enda äkta finns i vårt inre. Endast genom att hitta vår äkthet kan vi bygga upp en varaktig lycka. Vår uppgift är inte att hela andra, så varför ska vi då rota i deras sanningar?

Minnen

 

Innanför hennes bröst
bor ångesten från forna minnen
ett barn som söker tröst
för att stilla sina sinnen

Innanför hennes skal
bor någon hon inte känner
gömd från en sanning så brutal
som hon själv inte bekänner

Utanför hennes boning
finns en värld hon har glömt
I kampen om försoning
missades allt hon drömt