Kaoset som inte vill lämna mig

 

För mig är det viktigt att var sak har sin plats. Med var sak, menar jag precis allt som finns i hemmet, från knappnålar till skafferivaror. Det räcker inte med att knappnålarna ligger i en låda, utan de måste ha en specifik plats i den. Samma ordning gäller i skafferiet, kylskåpet, garderoben, köksskåpen eller skrivbordslådorna. De första åren med eget boende hade jag ingen aning om att en sådan miljö vore önskvärd, så mitt hem var för det mesta kaotiskt. Bortsett från de få gånger jag fick en kick och skapade en ordning utan dess like.

Som vanligt började jag med att sortera småprylar som skruvar, sedan lådor och så vidare tills hemmet var kliniskt rent. Det tog tid, men nöjd blev jag. Tillräckligt för stunden i alla fall. Men det dröjde inte länge förrän kaoset var ett faktum igen. Badrummet var överfullt med tvätt, av den enkla anledningen att jag inte hade möjlighet att tvätta när jag hade tvättid och att det inte fanns någon tid när det behövdes.

Ett kaos ledde till ett annat. Att städa när det låg ett berg av tvätt i badrummet, var en bromskloss för min energi. Då fick disken också stå tills den började krypa på egen hand. Allt eller inget.

Då var jag ung och det var lättare att inte bry sig, men när jag blev äldre och skaffade familj kom ansvarskänslan. Nu måste jag plötsligt klara av det här och jag ansträngde mig verkligen. Stundtals fick jag det att fungera, men då var jag helt slutkörd, för jag var tvungen att lägga all min energi på att hålla ordning. Tvätten var alltid ett problem när jag inte hade en egen tvättmaskin.

På den här tiden hade jag pippi på att möblera om, både bland möbler och i alla skåp och lådor. Varje gång blev jag lite nöjdare. Men det var som att jag aldrig riktigt kunde hitta den där perfekta ordningen. Egentligen hade jag ingen aning om varför jag hela tiden hade ett sådant behov att sortera och ändra om hemma, men jag stormtrivdes med sysselsättningen. Framförallt att organisera detaljer i lådor och skrin.

Efter många år började jag åtminstone förstå vissa behov. En tvättmaskin var ett måste för att jag skulle kunna tvätta när behovet fanns. Men det var väl egentligen först när jag fick min diagnos som jag började undersöka mig själv lite djupare och insåg vad jag behövde. Åtminstone en del. Min noja att ändra ordningen hemma berodde på att jag aldrig lyckades ge alla saker en specifik plats. Även om jag hade kastat en del grejer för att jag inte lyckades finna ett bra ställe för dem, så fanns det saker jag inte kunde slänga.

Att allt skulle ha en särskild plats var nödvändigt för att jag skulle fungera. Jag blev hysterisk när jag inte hittade en knappnål när jag behövde en och då tappade jag all energi för annat också. Om jag inte hittade dammsugarpåsar när kraften inföll att dammsuga, blev det inget städande. Om jag sedan skulle iväg på ett möte orkade jag inte att gå iväg på det.

Eftersom det var omöjligt att skapa den perfekta ordningen, min ordning, med de förutsättningarna som jag hade fortsatte mitt liv att vara ett kaos från och till. Det är väl där jag befinner mig nu. Skillnaden från förr och nu är att jag idag är ganska medveten om hur det borde vara för att fungera och min kreativitet har också löst en del. Det hjälper dock inte att ha kommit till insikt för att få alla dessa behov tillgodosedda.

Till att börja med är inte lägenheter byggda för att passa mig och jag får inte ändra på min bostad och även om jag hade fått lov till det, kostar det pengar. Att bo i en hyresrätt med grannar åt alla håll är inte heller något för mig, men det är väldigt svårt att ändra på.

Kanske hade situationen sett annorlunda ut om jag hade haft insikten om mina behov redan som tonåring? Antagligen, för då hade jag kunnat sikta in mig på rätt väg redan från början och sluppit rasera så mycket i mitt liv. Det hade egentligen räckt med att andra i min omgivning hade haft dessa insikter, för att leda mig rätt. Det sjuka är att det enda som hade behövts var några hjälpmedel, lite stöd och uppmuntran. 

Hur mycket tid av mitt liv har gått åt till att finna en lösning som fungerar för att komma ur kaoset? Hur mycket frustration lever vi med NPF med? Är det inte meningen att myndigheterna ska hjälpa personer med NPF eller med psykisk ohälsa att stå på egna ben i stället för att skyffla undan oss?

Jag har i alla fall lärt mig en sak under resans gång och det är att om vi vill att något ska hända, är det större chans att det sker med hälsan i behåll om vi tar saken i egna händer de gånger det är möjligt. Att förlita sig på kommunen eller vården innebär att det tar onödigt lång tid och det genererar alldeles för mycket frustration.

Mitt liv som psykopat

 

För fyra år sedan skedde en enorm personlighetsförändring hos mig. Då hade jag hunnit bli fyrtioett. Min familj såg det inte och mina vänner upptäckte inget. Inte heller grannarna märkte något. För dem var allt som vanligt. Jag hade inte ens någon aning själv. Men andra visste det direkt. Jag kunde till och med läsa om mig själv i kvällstidningarna ibland som en påminnelse om vem jag är.

I drygt fyrtio år hade jag varit en empatisk kvinna som satte mina medmänniskor i första rummet. Min ovilja att såra eller skada någon annan ledde till att jag hellre svalde än att spruta ut min eld över någon annan. Jag friade hellre än fällde. Trots att jag hade många övergrepp av olika slag bakom mig lät jag inte bitterheten gro fritt i min kropp. I stället önskade jag att även mina plågoandar skulle finna frid.

Jag var en pålitlig vän med hjärtat på rätt ställe. Om jag såg någon annan bli illa behandlad, tvekade jag inte att ställa mig emellan och skydda den utsatta personen till varje pris. För mig var det omöjligt att gå förbi som om inget hade hänt när någon for illa.

Men det var då. Nu är det annorlunda. Sedan den dagen för fyra år sedan. Bara på några veckor blev jag plötsligt en aggressiv våldsbenägen mördare och psykopat. Visserligen har jag inte slagit någon ännu och jag har heller inte grävt ner några lik i skogen. Varken före eller efter jag fick min diagnos inom autismspektrumet. Ändå läser jag den ena tidningsartikeln efter den andra om vilken psykopat jag är, för att jag inte kan kontrollera mina aggressioner och därför slår ihjäl människor som kommer i min väg. Är jag kanske en sömngångare, ovetande om mina mördarsessioner?

För det kan väl inte vara så att alla dessa människor har fel? När så många människor är övertygade om att jag är en sån där kallblodig psykopat måste det väl ligga något i det? Jag menar, ett helt villaområde med vilda protester kan väl inte vara nonsens?

De flesta av dem kommer antagligen från trygga och välfungerande familjer, som dessutom är välutbildade. Klart att de borde veta vad de talar om. Mina närmaste har ingen hög utbildning, så de kan ju inte veta bättre om vem jag egentligen är. Eller?

Det kanske är bättre att någon kostymnisse med tjock plånbok artigt ber om bygglov i Glasberga? Ett charmigt och barnvänligt leende från denna normalfungerande herre lär gå hem på direkten. Att det senare visar sig att han är knarkkung eller pedofil är mindre viktigt. Huvudsaken att han inte har autism.

Nej, det är dags att vakna upp nu! Vi med aspergers syndrom är snarare mindre våldsbenägna än andra och när vi är inblandade i situationer med våld är det nästan alltid vi som är offer. Vi är tillräckligt utsatta. Det räcker nu!