Kaoset som inte vill lämna mig

 

För mig är det viktigt att var sak har sin plats. Med var sak, menar jag precis allt som finns i hemmet, från knappnålar till skafferivaror. Det räcker inte med att knappnålarna ligger i en låda, utan de måste ha en specifik plats i den. Samma ordning gäller i skafferiet, kylskåpet, garderoben, köksskåpen eller skrivbordslådorna. De första åren med eget boende hade jag ingen aning om att en sådan miljö vore önskvärd, så mitt hem var för det mesta kaotiskt. Bortsett från de få gånger jag fick en kick och skapade en ordning utan dess like.

Som vanligt började jag med att sortera småprylar som skruvar, sedan lådor och så vidare tills hemmet var kliniskt rent. Det tog tid, men nöjd blev jag. Tillräckligt för stunden i alla fall. Men det dröjde inte länge förrän kaoset var ett faktum igen. Badrummet var överfullt med tvätt, av den enkla anledningen att jag inte hade möjlighet att tvätta när jag hade tvättid och att det inte fanns någon tid när det behövdes.

Ett kaos ledde till ett annat. Att städa när det låg ett berg av tvätt i badrummet, var en bromskloss för min energi. Då fick disken också stå tills den började krypa på egen hand. Allt eller inget.

Då var jag ung och det var lättare att inte bry sig, men när jag blev äldre och skaffade familj kom ansvarskänslan. Nu måste jag plötsligt klara av det här och jag ansträngde mig verkligen. Stundtals fick jag det att fungera, men då var jag helt slutkörd, för jag var tvungen att lägga all min energi på att hålla ordning. Tvätten var alltid ett problem när jag inte hade en egen tvättmaskin.

På den här tiden hade jag pippi på att möblera om, både bland möbler och i alla skåp och lådor. Varje gång blev jag lite nöjdare. Men det var som att jag aldrig riktigt kunde hitta den där perfekta ordningen. Egentligen hade jag ingen aning om varför jag hela tiden hade ett sådant behov att sortera och ändra om hemma, men jag stormtrivdes med sysselsättningen. Framförallt att organisera detaljer i lådor och skrin.

Efter många år började jag åtminstone förstå vissa behov. En tvättmaskin var ett måste för att jag skulle kunna tvätta när behovet fanns. Men det var väl egentligen först när jag fick min diagnos som jag började undersöka mig själv lite djupare och insåg vad jag behövde. Åtminstone en del. Min noja att ändra ordningen hemma berodde på att jag aldrig lyckades ge alla saker en specifik plats. Även om jag hade kastat en del grejer för att jag inte lyckades finna ett bra ställe för dem, så fanns det saker jag inte kunde slänga.

Att allt skulle ha en särskild plats var nödvändigt för att jag skulle fungera. Jag blev hysterisk när jag inte hittade en knappnål när jag behövde en och då tappade jag all energi för annat också. Om jag inte hittade dammsugarpåsar när kraften inföll att dammsuga, blev det inget städande. Om jag sedan skulle iväg på ett möte orkade jag inte att gå iväg på det.

Eftersom det var omöjligt att skapa den perfekta ordningen, min ordning, med de förutsättningarna som jag hade fortsatte mitt liv att vara ett kaos från och till. Det är väl där jag befinner mig nu. Skillnaden från förr och nu är att jag idag är ganska medveten om hur det borde vara för att fungera och min kreativitet har också löst en del. Det hjälper dock inte att ha kommit till insikt för att få alla dessa behov tillgodosedda.

Till att börja med är inte lägenheter byggda för att passa mig och jag får inte ändra på min bostad och även om jag hade fått lov till det, kostar det pengar. Att bo i en hyresrätt med grannar åt alla håll är inte heller något för mig, men det är väldigt svårt att ändra på.

Kanske hade situationen sett annorlunda ut om jag hade haft insikten om mina behov redan som tonåring? Antagligen, för då hade jag kunnat sikta in mig på rätt väg redan från början och sluppit rasera så mycket i mitt liv. Det hade egentligen räckt med att andra i min omgivning hade haft dessa insikter, för att leda mig rätt. Det sjuka är att det enda som hade behövts var några hjälpmedel, lite stöd och uppmuntran. 

Hur mycket tid av mitt liv har gått åt till att finna en lösning som fungerar för att komma ur kaoset? Hur mycket frustration lever vi med NPF med? Är det inte meningen att myndigheterna ska hjälpa personer med NPF eller med psykisk ohälsa att stå på egna ben i stället för att skyffla undan oss?

Jag har i alla fall lärt mig en sak under resans gång och det är att om vi vill att något ska hända, är det större chans att det sker med hälsan i behåll om vi tar saken i egna händer de gånger det är möjligt. Att förlita sig på kommunen eller vården innebär att det tar onödigt lång tid och det genererar alldeles för mycket frustration.

av Aspergiana Postat i NPF

2 kommentarer på “Kaoset som inte vill lämna mig

  1. Känner igen det där, blir handlingsförlamad ifall det är stökigt, tappar kraften helt. Allt eller inget, så är det. Har en familj som drar till det, och jag blir liggande i sängen och tappar lusten till allt. Är bättre i perioder

    • Jag skulle förmodligen kunna hålla en rätt så bra ordning om andra i hushållet kompletterade mig där jag fallerar. Det hade inte krävts så mycket av dem utan bara att de återställer ordningen så fort det börjar skapas lite stök.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s