Är min största skräck ett faktum?

 

På söndagskvällen när jag skulle gå i säng upptäckte jag att vänstra ansiktshalvan hängde från ögonbrynen och ner till hakan och mungipan lutade tydligt neråt. Dessutom kändes hela kinden som om bedövningen precis höll på att släppa efter ett tandläkarbesök. Jag gick dock och la mig och tänkte att det skulle rätta till sig under natten. Kanske hade jag råkat trycka på en nerv eller något sådant.

Morgonen dagen därpå var läget oförändrat, men först på eftermiddagen bestämde jag mig för att ringa vårdcentralen. Oro fanns, men jag viftade bort det för att den inte skulle accelerera. Jag hade nog med ångesten som oavbrutet hade styrt mitt liv de senaste två åren.

Samtalet blev inte långvarigt. Sköterskan hänvisade mig direkt till akuten för att utesluta en blödning i hjärnan. Det var ett otäckt samtal, för det fanns ingen tveksamhet i hennes röst. Hon kunde inte komma på några andra orsaker för de symptomen som jag beskrev. Visserligen hade jag för länge sedan läst en artikel om ansiktsförlamning som berodde på ett virus eller något sådant, men det hade föga betydelse när hon beordrade mig att genast släppa allt och åka till sjukhuset.

yves_guillou_brain

Min sambo blir hemkallad från jobbet och vi åker raka spåret till akuten. När vi sitter i väntsalen kan jag inte låta bli att tänka på att de låter oss vänta så länge. Fyrtio minuter kanske inte är så lång tid för att vara akuten, men med tanke på varför jag var där, kunde varje minuts väntan vara avgörande. Dessa tankar kom givetvis för att det var ångestladdat med en väntan i ovisshet när en av mina största farhågor kunde vara ett faktum.

När jag väl fick komma in gjordes en massa undersökningar och flera prover togs. Sedan fick vi vänta ett bra tag innan läkaren dök upp och undersökte mig. Hon förklarade noggrant hur nervsystemet i ansiktet fungerar och klargjorde på det sättet att mina symptom inte kunde ha orsakats av yttre påverkan. Bestämt förklarade hon att vad som än hade hänt, så berodde det på något inuti hjärnan.

Jag vet att det inte är vad du vill höra, men nu är du i alla fall på rätt ställe.” fortsatte hon. Vid det här laget var jag trött på all väntan på sjukhuset och bara väntade på att få komma därifrån, men jag visste vart hon ville komma. Hon sa att jag skulle stanna kvar en natt till att börja med och hur jag än försökte slingra mig för att komma undan, vek hon inte en tum. Insikten över hur allvarligt det kunde vara fick mig givetvis att följa hennes vilja.

Innan det var dags att fara upp på avdelningen skulle jag på röntgen och den färden kändes lite amerikaniserad – i rullstol. Jag har ju faktiskt ben att gå med! Nåja, man få väl lata sig ibland.

Efter röntgen tog det en bra stund innan personalen kom och hämtade mig till avdelningen. Ännu en amerikaniserad färd genom kulverten och hissar. Pojkvännen passade då på att fara hem och hämta lite kläder och saker som jag behövde.

Jag fick dela rum med en konstant sovande kvinna och därmed snarkningar hela tiden. Sängen var den hårdaste bädd jag någonsin sovit i. Den kändes mer som ett liggunderlag på en stenhäll. För att slippa få så ont fick jag två täcken, som jag vek fyra gånger och la ovanpå den obefintliga madrassen.

En sköterska kom in och gav mig en brustablett med magnecyl för att förhindra en propp. Hon förklarade att de inte hade funnit någon blödning i hjärnan, men att det kan ha varit en väldigt liten propp som lyckats ta sig igenom och att de därför ger mig medicin för att förhindra en stor som kan komma efteråt.

metalmarious_Medicine_and_a_Stethoscope

Under kvällen och natten kom personalen regelbundet och kollade läget, samt gjorde olika undersökningar på balans och koordination. Allt var som det skulle.

Trots den hårda sängen och snarkningarna kunde jag sova lite mellan varven. Märkligt! Fast å andra sidan fanns det inte så mycket annat att rikta min uppmärksamhet på. Pojkvännen hade visserligen tagit dit datorn, men att sitta på en stenhäll är inte särskilt angenämt för kroppen. Det var mindre påfrestande att ligga ner. Kanske uträknande av vårdpersonalen?

På tisdagen hängde inte den vänstra sidan lika mycket och mungipan lutade mindre. Jag hade inte återfått all känsel, men den återkom mer och mer. Den här dagen fick jag träffa en neurolog och slutligen en ansvarig läkare. Varken läkaren eller neurologen trodde att jag hade fått en propp och sa att det nog inte var någon fara, utan jag kunde åka hem. Den förra läkarens bedömning ratade de helt och hållet.

Läkaren visste inte vad som var orsaken till mina besvär, men var ändå ganska övertygad om att det inte var en propp. Det brukar nämligen oftast påverka mer än bara halva ansiktet. Däremot sa han att mina prover hade visat ett för högt kolesterolvärde. På min fråga vad det innebär svarade doktorn: ”Det ökar risken för proppar!”

Vad ska man dra för slutsatser av detta? Att det oftast påverkar mer än halva ansiktet, betyder ju att det åtminstone vid några tillfällen inte behöver göra det. Det verkar också motsägelsefullt att utesluta en propp när mina kolesterolvärden visar på en ökad risk för just detta och att de dessutom inte vet vad det annars kan ha varit.

En sak kan jag i alla fall med säkerhet säga och det är att min dagliga dödsångest inte blir svagare av detta. Nu spelar det inte någon roll om jag sysselsätter mig med något som kräver min fulla tankeverksamhet. En bit av den har tagits som gisslan och den lär inte släppas förrän jag är säker på hur det ligger till. Kommer jag någonsin bli det?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s