Protester när Hells Angels skänkte mat till hemlösa

 

När Hells Angels skänkte mat till hemlösa välkomnades det av de flesta, men det blev också en hel del negativa reaktioner. Undra om samma personer som protesterat mot gåvan, skulle protestera lika mycket om gåvan var avsedd för en livsavgörande operation för deras barn?

Hells Angels (eller för att inte måla ut en hel grupp – några som tillhör dem) har kanske gjort en massa dumt, men nu gör de en god gärning. Är det inte så att man ska visa tacksamhet för det goda?

Nä, en del människor är så tokiga att de tycker att en enda dum handling definierar en person. Sen spelar det ingen roll vad de gör.

Återigen, tänk om det var dina barn som hade gjort en massa dumt, hade du vänt ryggen mot dem också och förkastad allt de gör eller säger? Eller hade du valt att visa gillande när de gör något gott?

Operationen gick bra

 

Som jag skrev i mitt föregående inlägg som fick en oväntad spridning med ca 200 000 visningar, opererades pappa den 8 januari. Eftersom han litar fullständigt på kirurgernas kompetens på Sahlgrenska sjukhuset, var han helt lugn under den timmen som ingreppet varade.

Vi är också väldigt tacksamma över att den gick bra.

farsan_operation

Min pappa efter operation av tumören den 8 januari.

Bland alla kommentarer fanns det personer som inte förstod min fars oro. De ansåg att han borde ha litat på läkarnas bedömning. Till och med en nybliven läkare, poängterade samma sak. Han menade att den första biopsin som gjordes på min far, var för att utesluta att det var något farligt.

På läkarlinjen lär de sig steg för steg vilka metoder som rekommenderas och i vilken ordning och läkarstudenten utgick från att det alltid sker på det sättet. Det är just där felet ligger. Ingen biopsi gjordes på pappa. De gjorde bara en gissning. Däremot påtalade de för honom att de inte kunde vara helt säkra. Med detta i åtanke och att den fortsatte att växa blev han orolig. När de inte var säkra, hur skulle han kunna vara det? Dessutom var han rädd för risken att förlora sitt enda friska öga. Mer om det kan ni läsa i denna tidningsartikel.

Först vid operationen i torsdags, gjordes en biopsi. Nu väntar han på en säker bedömning.

Även om hans väntan nu är över, kan jag inte låta bli att tänka på hur ineffektivt det här har varit för samhället och dess ekonomi. Om de hade tagit bort den direkt när tumören var liten, hade det gått snabbt och varit okomplicerat. Nu tog det längre tid och de var tvungna att använda skinn från örat, för att täcka skadan.

Slutet gott och allting gott! Pappa känner sig inte orolig längre. Att han slipper den fula tumören i ansiktet och fortfarande har kvar sitt friska öga, är en stor lättnad. När det gäller väntan på besked efter biopsin, tror han inte att det var en elakartad cancer. ”Det känns inte så!” som han själv sa. Men inom sjukvården, vill vi ha en bättre bedömning än att gå på enbart känsla!

Läs och sprid! Det här är min pappa

 


Det här är min far. Nu är han 78 år och pensionär sedan många år. Men han slutade inte jobba förrän han var 75 år. Sedan han var en ung grabb, har han arbetat och sedan han var 30 år har han jobbat minst heltid. Efter en bypassoperation för många år sedan, arbetade han halvtid i några år. Men annars har han jobbat och jobbat. Han har aldrig varit hemma på heltid någon längre period. Med tanke på att han arbetade tills han blev 75 år och att han större delen av sitt liv har arbetat betydligt mer än heltid, borde inte de åren som han hade 50% i sjukpension, spela så stor roll. 

När jag var liten jobbade han i en färgfabrik hela dagarna och han tog tacksamt emot all övertid han kunde få. Vi behövde pengarna. Hans baslön var inte särskilt stor och min mor var handikappad och hade en usel sjukpension att leva på.

På fabriken som pappa jobbade i, inandades han en massa farliga kemikalier. På den tiden var det inte så noga med hur de handskades med dem. För att kompensera den dåliga hälsan, började han springa för att må bättre. Det blev Göteborgsvarvet och en massa maratonlopp. Jag fick ofta resa med honom när han skulle springa. Vi var bl a på Visby maraton och Stockholm maraton. Samma år som ”Ingo” Johansson mötte Floyd.

När jag gick i femman skilde sig mina föräldrar. Min far lämnade den dåliga arbetsmiljön på färgfabriken och började i stället jobba som brevbärare på posten. Eftersom han tyckte om att springa och röra på sig, var det ett perfekt jobb för honom. På posten blev han kvar tills han var 75 år. Egentligen hade han velat vara kvar ännu längre, för han var i god form. Men det var dags att släppa in de yngre.

Bild på min pappa, taget för några år sedan.

Att leva på pensionen blev en väldig omställning för min far. För att överleva var han tvungen att lämna sin tvårummare och flytta in i en liten etta. Trots degraderingen av lägenheten, räckte inte pengarna till mer än det absolut nödvändigaste. Tandvårdskostnader och kostnader för glasögon, är exempel på stora utgifter, som har raserat hans ekonomi, vid flera tillfällen. Hans önskan att kunna resa och fotografera nu på äldre dagar, har gått om intet.

Min far fann ett extrajobb som reklamutdelare som gav honom en hyfsad slant. Men förra vintern, hände det som inte får hända. Han ramlade och fick väldigt ont i ryggen. Först tog inte sjukvården honom på allvar, utan han fick vänta i flera veckor på att få komma till en läkare som hittade felet. Då konstaterade de att ett revben var brutet och de gav honom en korsett att bära. Eftersom detta inte gjordes direkt när skadan uppstod, har min far inte blivit helt återställd.

Nästa problem var att Socialstyrelsen hade börjat med nya direktiv när det gäller utskrivning av starka värktabletter. Plötsligt får han inte några tabletter så att han kan fungera. I stället blir min far mer och mer förslappad. Han orkar inte göra så mycket och vill inte så mycket heller. Att dela ut reklam var han tvungen att släppa och då har han inte pengar till allt han behöver.

Taget den 17/11

Taget den 17/11

Ett nyligen taget foto på min pappa visar hans senaste problem. Jag ska låta hans egna ord beskriva detta:

Sverige är det enda land där pensionärerna betalar högre skatt än övriga medborgare! Vad får vi då för denna av Allianspartierna så högt skattade orättvisa? Vårdapparaten fungerar trögare än nånsin, åtminstone för oss som inte har har dom feta plånböckerna. 5 jobbskatteavdrag medan pensionerna står mer eller mindre still. Man pratar om en 50-lapp,kanske en 100-lapp mer i månaden. Är det någon som har hört en enda politiker som talar om att hyran går upp i januari? Och var finns solidariteten från arbetarnas sida eller har ni blivit helt frälsta av Alliansens jobbskatteavdragspolitik?

Taget den 4/12

Taget den 4/12

Jag skall nu visa den vård (utläses vanvård) som jag mött dom senaste månaderna. För ca 3 mån sedan fick jag en liten plita i ansiktet. Se bilden ovan. Undan för undan har den växt till en stor blaffa. Utväxten diagnostiserades som keratoakantom och betraktas som en lågrisktumör. Diagnosen fick jag 20/11 på Frölunda Specialistsjukhus efter att en läkare på Carlanderska skickat remiss några veckor tidigare. Tiden 20/11 var ett återbud, annars hade dom inga tider förrän nästa år!

”Snabba på detta nu”sa jag. ”Visst” sa läkaren, varpå hon tydligen vidareremitterade mig till Plastikkirurgiska mottagningen på Sahlgrenska, eftersom jag veckan därpå blev kallad dit för ”bedömning” den 12/12. Nu har jag fått en tid för operation 8/1. Läkaren beklagade att det nu kom en massa helger, så därför kunde jag inte få någon tid innan. Det här är Sverige av idag!

Jag har tidigare sagt att om den växer mer så kommer den nära ögat och då får man problem vid operationen eftersom det fordras en marginal på 4 mm. Det är precis vad som hänt! Den borde tagits bort redan när första bilden togs. Den sista läkaren (12/12) höll med om det. Lik förbannat låter han mig vänta till den 8/1. Det är ju massa helger och då finns ingen personal. Den finns ju inte annars heller! Fy fan för Reinfeldt och co som raserat det mesta som var bra här i Sverige!

 

MAN BRUKAR AVLÄGSNA DESSA TUMÖRER SÅ FORT SOM MÖJLIGT FÖR ATT VARA PÅ DEN SÄKRA SIDAN! Jag dokumenterar med några bilder. 

Taget den 26/12

Taget den 26/12

Låt oss läsa en sinnesrobön och sedan förändrar vi världen tillsammans!

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation över det som är fel, vrångt och orätt. Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder och vreden slocknar i mitt bröst.

Låt mig aldrig misströsta om möjligheten att nå en förändring bara för att det som är fel är lag och normalt, att det som är vrångt och orätt har historia.

Och låt mig aldrig tvivla på förståndet bara för att jag är i minoritet. Varje ny tanke startar alltid hos en ensam.

Depression kan terapeuten hjälpa dig med…

Jag befinner mig i en situation i livet som håller mig kvar i mörkret. Från morgon till kväll och även under de sömnlösa nätterna handlar min kamp om att sopa bort ångesten som har kletat sig fast på min kropp. Livet känns meningslöst, för jag hittar ingen mening att vilja fortsätta. Jag andas för andras skull. Jag blir glad för andras skull. Själv, befinner jag mig i mitt apatiska dunkla rum med en stor klump i halsen som är redo att brista när som helst. Ibland gör den det och då känns Niagarafallen ynkligt. När flodvågen passerat är livet som vanligt igen. Samma tomhet. Oförmåga att finna andra vägar. Jag är fast i gränden. Jag känner mig som en liten myra som rusar fram och tillbaka i gränden, för undvika att bli nertrampad av elefantfötter.

Att blicka bakåt är något man ska undvika om man vill utvecklas och komma framåt, men det är lätt att bli sentimental när man tänker på det förflutna. När man inser hur det hade kunnat bli om man hade gjort annorlunda då, kan man bli arg på både sig själv och livet. Nu går det ju inte att göra något åt det.

Om något ska ändras, är det nuet och inför framtiden. En depression kan man få hjälp med om man behöver programmera om sina tankar så att man lär sig att bortprioritera det som inte är viktigt, men det går inte att prioritera bort verkligheten. Min verklighet.

Jag är i grund och botten en positiv människa, med en otrolig envishet och kraft, att kämpa med svett och tårar för komma dit jag vill. Men för min verklighet räcker inte det.