Är du också vaken?

 

Varför är det så svårt att sova? Trots att man är helt slut i både kropp och själ, kan man bli liggande i sängen timme efter timme, utan att sömnen infinner sig. Och även om man har en lyckad träff med John Blund, dröjer det inte mer än ett par timmar tills man vaknar igen. Har man tur, kanske man får sova ytterligare en timme eller två med ett uppvaknande däremellan. Nästa morgon känner man sig mer sliten än innan man gick och la sig. Kroppen känns som om den har åkt en runda i torktumlaren och det känns som om man bär omkring på ett bowlingklot ovanför axlarna. Helst av allt vill man bara krypa ner i sängen igen.

Ibland har jag hållit mig vaken i ett helt dygn i hopp om att kunna sova ordentligt en hel natt och jag är nog inte ensam om det. Förmodligen en ganska vanlig åtgärd. Är det rätt väg att gå? En gång i tiden trodde jag det, men för mig fungerar det bara till viss del. Visserligen brukar jag somna på kvällen nästa dag, men dagen efter är mitt fysiska och psykiska mående sämre än om jag i stället hade sovit ett par timmar natten innan.

---

Innebär det att det är viktigare att sova varje natt, än att sova tillräckligt många timmar?

---

Alla är eniga om att det är ett hälsoproblem att inte få mer än tre timmars sömn per dygn. Att det dessutom påfallande ofta blir färre timmar, påverkar givetvis vårt mående. Men i vilken grad inverkar det på livet? I själva verket kanske det är vi som uppfattar problemet större än vad det egentligen är?

För några år sedan såg mina sömnbesvär annorlunda ut. Som regel kunde jag nästan alltid sova när jag väl hade somnat och om jag inte hade någon tid att passa, fick jag en sammanhängande sömn i åtta till nio timmar. Svårigheten var att komma till ro och somna på kvällarna. Ibland var det självförvållat. Andra gånger var det tankecentralen som jag levererades med utan någon avstängningsknapp för fyrtiosju år sedan.

Eftersom jag var sjukpensionär hade jag ofta förmånen att kunna sova på dagarna och därmed kompensera bristande sömn. Men min hjärna var programmerad till att följa de sociala normerna. Då sover man på natten.

---

Kanske borde jag i stället, ha låtit min kropp fungera som Skalmans mat- och sovklocka?

---

Till viss del tror jag att man ska följa sin egen klocka, men det fungerar sällan i längden. Samhället är inte uppbyggt så och det är en omöjlig konstruktion i dagens moderna värld. Även om jag inte måste iväg till jobbet, är jag numera sambo och då måste jag i viss mån anpassa mina sovtider efter honom. Det sociala livet är lika viktigt som att tillgodose sömnbehovet.

Att komma till rätta med sömnproblem som man själv förorsakar, genom att syssla med sådant som man lätt fastnar i, är ganska lätt om man verkligen vill. Det handlar om disciplin. Tankarna är däremot svårare att förändra. Men det går och jag har lyckats. Dock inte vid sänggåendet.

I mitt fall handlar det för det mesta om min livssituation och sådant som jag har svårt att påverka själv. Oron inför framtiden. Timmarna innan jag somnar ockuperas av desperata tankar om mirakulösa idéer för att få ett normalt liv och ångesten över att inte lyckas komma dit.

Jakten på lösningar sätter givetvis i gång hela kroppen. Varenda muskel reagerar som om det vore ett styrketräningspass och hjärtat pulserar som om jag gav järnet på löpbandet. Och jag föredrar att sova i en sval säng. Inte en simbassäng.

Även om jag inte har lyckats att styra över mina grubblerier, har jag haft stunder i mitt liv när harmoniska tankar har hamnat först i kön. Vissa speciella tillfällen som en nyförälskelse, ett trevligt minne eller en överraskning om något roligt som ska ske, har en tendens att fylla oss med behagliga känslor. Visserligen kan man lätt bli som en rastlös tonåring ett tag, men det slutar alltid med att man somnar med ett leende på sina läppar.

---

Hur matar man sig själv med sådana fantasier när verkligheten har fångat en och bommat igen alla nödutgångar?

---

Min väg ut ur misshandeln

 

För väldigt många år sedan levde jag i en relation med misshandel och övergrepp. Omgivningen försökte få mig därifrån med goda råd och varma leenden. Det fungerade inte! Först ett par år senare när jag blev vän med en tjej på Komvux lämnade jag den destruktiva relationen och det var tack vare henne. Hon hade en helt annan attityd än de andra.

Jag var hemma hos henne och han kom ilsket dit och krävde att jag skulle följa med honom hem. För fridens skull reste jag mig från soffan för att göra honom till viljes, precis som jag alltid brukade göra. Dels för att han hade en sådan makt över mig och för att jag inte ville skapa en massa besvär för någon annan.

”Du sitter kvar!” skrek min vän åt mig, så att jag ryggade tillbaka. Jag är övertygad om att just den frasen och hennes vassa tonläge blev min räddning. Nu handlade det inte längre om att välja mellan att lugna tyrannen eller att följa de varma leendena med ett vulkanutbrott som konsekvens. Det handlade om att välja mellan två eldsprutande utbrott. Kuvad som jag var, vågade jag inte sätta mig emot någon. Det var bara att låta de ha sin strid.

Hon stod mellan honom och mig och vägrade släppa förbi mig ut i trappuppgången. När hans ord hade tagit slut och han förstod att han inte skulle lyckas övertala henne att släppa iväg mig gav han sig på henne fysiskt också.

Jag minns inte riktigt det här själv, men jag som inte vågade kröka ett hårstrå på honom i vanliga fall tvekade inte en sekund utan slängde mig då mellan dem. Alla rädslor var som bortblåsta.

När han ryggade tillbaka hade jag kvar hans avslitna skjortärm i handen. Han stirrade på mig med iskalla ögon i några sekunder innan han sprang ner för trapporna. Från den dagen tillhör hans sadistiska beteende mitt förflutna.

Är min största skräck ett faktum?

 

På söndagskvällen när jag skulle gå i säng upptäckte jag att vänstra ansiktshalvan hängde från ögonbrynen och ner till hakan och mungipan lutade tydligt neråt. Dessutom kändes hela kinden som om bedövningen precis höll på att släppa efter ett tandläkarbesök. Jag gick dock och la mig och tänkte att det skulle rätta till sig under natten. Kanske hade jag råkat trycka på en nerv eller något sådant.

Morgonen dagen därpå var läget oförändrat, men först på eftermiddagen bestämde jag mig för att ringa vårdcentralen. Oro fanns, men jag viftade bort det för att den inte skulle accelerera. Jag hade nog med ångesten som oavbrutet hade styrt mitt liv de senaste två åren.

Samtalet blev inte långvarigt. Sköterskan hänvisade mig direkt till akuten för att utesluta en blödning i hjärnan. Det var ett otäckt samtal, för det fanns ingen tveksamhet i hennes röst. Hon kunde inte komma på några andra orsaker för de symptomen som jag beskrev. Visserligen hade jag för länge sedan läst en artikel om ansiktsförlamning som berodde på ett virus eller något sådant, men det hade föga betydelse när hon beordrade mig att genast släppa allt och åka till sjukhuset.

Min sambo blir hemkallad från jobbet och vi åker raka spåret till akuten. När vi sitter i väntsalen kan jag inte låta bli att tänka på att de låter oss vänta så länge. Fyrtio minuter kanske inte är så lång tid för att vara akuten, men med tanke på varför jag var där, kunde varje minuts väntan vara avgörande. Dessa tankar kom givetvis för att det var ångestladdat med en väntan i ovisshet när en av mina största farhågor kunde vara ett faktum.

När jag väl fick komma in gjordes en massa undersökningar och flera prover togs. Sedan fick vi vänta ett bra tag innan läkaren dök upp och undersökte mig. Hon förklarade noggrant hur nervsystemet i ansiktet fungerar och klargjorde på det sättet att mina symptom inte kunde ha orsakats av yttre påverkan. Bestämt förklarade hon att vad som än hade hänt, så berodde det på något inuti hjärnan.

”Jag vet att det inte är vad du vill höra, men nu är du i alla fall på rätt ställe.” fortsatte hon. Vid det här laget var jag trött på all väntan på sjukhuset och bara väntade på att få komma därifrån, men jag visste vart hon ville komma. Hon sa att jag skulle stanna kvar en natt till att börja med och hur jag än försökte slingra mig för att komma undan, vek hon inte en tum. Insikten över hur allvarligt det kunde vara fick mig givetvis att följa hennes vilja.

Innan det var dags att fara upp på avdelningen skulle jag på röntgen och den färden kändes lite amerikaniserad – i rullstol. Jag har ju faktiskt ben att gå med! Nåja, man få väl lata sig ibland.

Efter röntgen tog det en bra stund innan personalen kom och hämtade mig till avdelningen. Ännu en amerikaniserad färd genom kulverten och hissar. Pojkvännen passade då på att fara hem och hämta lite kläder och saker som jag behövde.

Jag fick dela rum med en konstant sovande kvinna och därmed snarkningar hela tiden. Sängen var den hårdaste bädd jag någonsin sovit i. Den kändes mer som ett liggunderlag på en stenhäll. För att slippa få så ont fick jag två täcken, som jag vek fyra gånger och la ovanpå den obefintliga madrassen.

En sköterska kom in och gav mig en brustablett med magnecyl för att förhindra en propp. Hon förklarade att de inte hade funnit någon blödning i hjärnan, men att det kan ha varit en väldigt liten propp som lyckats ta sig igenom och att de därför ger mig medicin för att förhindra en stor som kan komma efteråt.

Under kvällen och natten kom personalen regelbundet och kollade läget, samt gjorde olika undersökningar på balans och koordination. Allt var som det skulle.

Trots den hårda sängen och snarkningarna kunde jag sova lite mellan varven. Märkligt! Fast å andra sidan fanns det inte så mycket annat att rikta min uppmärksamhet på. Pojkvännen hade visserligen tagit dit datorn, men att sitta på en stenhäll är inte särskilt angenämt för kroppen. Det var mindre påfrestande att ligga ner. Kanske uträknande av vårdpersonalen?

På tisdagen hängde inte den vänstra sidan lika mycket och mungipan lutade mindre. Jag hade inte återfått all känsel, men den återkom mer och mer. Den här dagen fick jag träffa en neurolog och slutligen en ansvarig läkare. Varken läkaren eller neurologen trodde att jag hade fått en propp och sa att det nog inte var någon fara, utan jag kunde åka hem. Den förra läkarens bedömning ratade de helt och hållet.

Läkaren visste inte vad som var orsaken till mina besvär, men var ändå ganska övertygad om att det inte var en propp. Det brukar nämligen oftast påverka mer än bara halva ansiktet. Däremot sa han att mina prover hade visat ett för högt kolesterolvärde. På min fråga vad det innebär svarade doktorn: ”Det ökar risken för proppar!”

Vad ska man dra för slutsatser av detta? Att det oftast påverkar mer än halva ansiktet, betyder ju att det åtminstone vid några tillfällen inte behöver göra det. Det verkar också motsägelsefullt att utesluta en propp när mina kolesterolvärden visar på en ökad risk för just detta och att de dessutom inte vet vad det annars kan ha varit.

En sak kan jag i alla fall med säkerhet säga och det är att min dagliga dödsångest inte blir svagare av detta. Nu spelar det inte någon roll om jag sysselsätter mig med något som kräver min fulla tankeverksamhet. En bit av den har tagits som gisslan och den lär inte släppas förrän jag är säker på hur det ligger till. Kommer jag någonsin bli det?

Att göra vad vi kan med det vi har

 

I dag har jag en väl utvecklad förmåga att styra in på nya vägar med enbart mig själv vid ratten, i stället för att slösa mina värdefulla bränsledroppar på yttre hinder där jag inte har någon mandat. Så var det inte tidigare. Då lät jag andra människor och yttre omständigheter stå till svars för hur mitt liv såg ut. När livet inte fungerade berodde det på den uteblivna hjälpen och även om det till viss del var sant, var jag inte tvungen att låta allt raseras.

Om jag inte fick rätt stöd att reda ut en situation, slets hela tillvaron i bitar och jag naglade mig fast på bottenplattan, med ursäkten att skulden för min olycka låg utanför mig själv. Att jag aldrig fick chansen att göra något vettigt av livet för min egen skull, led jag inte av särskilt mycket när jag inte var ägaren av skulden. Så bekvämt.

Sedan jag tog över rodret och inte längre har någon annan att skylla ifrån mig på, är jag befriad från ångesten som gärna uppstår när något går på tok. Fungerar inte en metod, får jag välja en annan och med eget ansvar behöver jag inte vänta på tillstånd från någon annan. Så enkelt. Eller kanske inte.

”Förmågan att göra vad vi kan med det vi har, skapar de bästa förutsättningarna att lyckas!”

Det är inte min skuld. Ta tillbaka den!

 

Efter att ha släckt lampan och krupit ner under täcket attackerades jag av en tankesvärm som satte sömnen i strejk. Även om jag regelbundet fångas i oändliga loopar av grubblerier, brukar de mest bestå av ångest. Den här natten välkomnades jag däremot med insikter.

I hela mitt liv har jag ständigt försvarat alla som gjort mig illa. Att min mamma kränkte och slog mig berodde på att hon hade en bitter mor och en alkoholiserad far och han som misshandlade mig i några år blev själv nedtryckt av sin bror. Då gick frustrationen ut över mig. ”Har du nånsin funderat på att rätt och slätt säga: ”De gjorde fel! De gjorde mig illa!” i stället för att försöka försvara dem hela tiden?” frågade en terapeut en gång.

Det hade jag aldrig gjort. I stället sökte jag förklaringar på andras dåliga beteenden, hellre än att läka mig själv. Även om jag har haft en jobbig bakgrund, går jag inte runt och trampar på andra. Varför skulle någon annan ha befogenhet att göra det? Ingen har rätt att behandla oss som de vill. De som har skadat mig, gjorde mig illa och det finns inget som försvarar det. Om de i sin tur har råkat illa ut, är det ett eget kapitel för dem. Visst, det kan ge en del förståelse för varför det hände, men det ändrar inte det faktum att de faktiskt gjorde fel.

Aldrig ska vi som blivit utsatta bära skulden eller tvingas hitta orsaker till omgivningens handlingar. Det ingår i deras personliga utveckling. Den enda vi kan styra och den enda vi kan krypa in i skallen på, är oss själva. ”Varför gjorde han så?” är en fråga vi kan ställa när läkningsprocessen är över, men vi ska inte tro att svaren gör oss hela igen. Det är bara ett sätt att skjuta undan fokus från oss själva.

Vi måste sluta leta efter sanningar utanför oss själva, för det enda äkta finns i vårt inre. Endast genom att hitta vår äkthet kan vi bygga upp en varaktig lycka. Vår uppgift är inte att hela andra, så varför ska vi då rota i deras sanningar?