Varning, det kan vara din granne!

 

Är det någon som känner till hur många oseriösa och opålitliga människor det finns i Sverige? Inte det? Då ska jag tala om det för er. Till att börja med är det fem procent av befolkningen som med säkerhet inte går att lita på. Det bästa av allt är att vi vet precis vilka de är. Kan det bli bättre? De kan sållas bort hur enkelt som helst och om ni vill undvika bekymmer, ska ni hålla er så långt ifrån dessa som möjligt. Då kan ni leva era liv i lugn och ro, utan att behöva oroa er.

Gerald_G_Police_man

Människorna jag pratar om har inte kunnat betala sina skulder och således hamnat i Kronofogderegistret. Det spelar ingen roll vilka de är eller hur de har hamnat där, men vi får reda på det så fort det händer och vi kan känna oss trygga med att de jagas med ljus och lykta. De som inte har skaffat alltför stora skulder kan ibland återanpassas till samhället, men för landets säkerhet finns de kvar i registret i tre år för att ingen ska komma till skada om de får ett återfall under den tiden.

De allra värsta är så kallade evighetsgäldenärer som är bortom all räddning, men som alla svartlistade uslingar hängs de ut, så att alla hederliga människor får en chans att skydda sig mot dem. Det läggs mer resurser på att jaga dessa uslingar än något annat, så vi kan vara säkra på att de inte kommer undan. Visserligen förstår en del tillslut vilka usla kräk de är och då tar de kanske den enkla vägen genom att hoppa från en bro eller ta en överdos av mediciner, men då blir vi i alla fall av med lite pestsmittat avfall.

Ge de för guds skull inget tak över huvudet. Följ samhällets normer där de kommunala bostadsbolagen för länge sedan har tagit sitt förnuft till fånga med sin policy: ”Du får inte ha några betalningsanmärkningar!” Numera har alla bostadsbolag kommit till insikt med det här problemet och anammat samma uthyrningspolicy. Förr fanns det möjlighet för dessa värstingar att ordna bostad med hjälp av borgenärer, men som tur är har hyresvärdar även tagit bort den möjligheten. Nu är det gatan som gäller för de som inte redan har lyckats ordna en lägenhet. Jag vill på grund av det sistnämnda påminna er om att regla dörrarna ordentligt om ni bor i ett hyreshus med minst tjugo hyresgäster. Han eller hon kan faktiskt vara er granne!

Anonymous_Architetto_--_Donna_casinista

Förutom de som har lyckats slinka förbi systemet kan vi nog känna oss ganska lugna. Jag har noga hängt med i utvecklingen de senaste åren och det verkar som om alla äntligen har insett vilket hot dessa spillror faktiskt utgör. Förutom alla bostadsbolag har faran spritt sig till gemene man, så både privata hyresvärdar och privatpersoner är noga med att påpeka att folk med betalningsanmärkningar inte är välkomna hos dem med: ”Endast seriösa utan betalningsanmärkningar!” Det finns således liten risk att du som hyresgäst ska behöva få fler grannar av den här sorten.

Det finns några överskuldsatta som inte har haft en rimlig chans att lösa sin skuldsituation, men som ändå har tagit sig i kragen och funnit en lösning på sina problem. De har sett de stora möjligheterna med att handla med droger, starta bordellverksamhet eller tjänat en stor hacka vid ett stöldtillslag. Dessa behöver vi inte oroa oss för längre, för de har varit skötsamma och troget betalat sina gamla skulder och är numera befriade från skuld. Dessutom märks det på dem att de har valt att leva ett bättre liv. De är alltid vänliga, klär sig propert och behöver vi hjälp med barnpassning ställer de säkert upp. Det känns faktiskt riktigt skönt att veta att vi tryggt kan låta våra barn leka själva på gården, när vi har sådana skötsamma och pålitliga grannar.

oxidation

Att Sverige har förstått vikten av att stänga samtliga dörrar för evighetsgäldenärer känns bra. Ingen vill ha med de att göra och det skulle vilken människa som helst förstå om de tittade närmare på vilka dessa människor är. Ett exempel kan vara en kvinna som bildar familj med en man som anser att han har all makt i hushållet och om hon inte accepterar det ser han till att hon på ett eller annat sätt gör det. Det är bara hans behov som ska tillgodoses. Hennes liv är inte viktigt längre och det innefattar även ekonomin. Hon låter således bli att betala sina skulder för att slippa bli slagen eller kränkt. Allt för fridens skull och om det finns barn med i bilden måste hon ju stanna kvar för att skydda barnet.

Här ser vi direkt vilken omdömeslös kvinna vi har att göra med. Några kvinnor får dock upp ögonen när även barnen börjar bli utsatta för samma behandling och väljer då att fly. Men vad är det för ett liv för ett barn? Dessutom drar kvinnan på sig ännu mer skulder när hon blir dömd till flera hundratusen kronor i vitesbelopp för att hon har kidnappat sitt eget barn. Hon rycker bort sitt barn från skolan, vänner och pappa. Även om han rör barnet på ett sätt som inte är så lämpligt, måste ju mamman förstå att han bara gör det av kärlek!

liftarn_English_lawyer_early_20th_century.

Även om det är ett brott för en far att ”älska” sin dotter så mycket skulle det trots allt inte ge mer än några års fängelse att bli dömd som pedofil. Dessutom får de inte hängas ut, utan måste skyddas till varje pris för deras säkerhets skull. Annat är det med en evighetsgäldenär som blir livstidsdömd och uthängd offentligt. Det borde faktiskt kvinnan tänkt på innan hon tog lagen i egna händer! Om myndigheterna anser att barnet har det bäst hos den ”älskvärda” fadern, måste hon ju inse att hon gör helt fel och när hon inte fattar det får hon faktiskt skylla sig själv.

Om vi gör en riktig djupdykning i vem den här kvinnan är förstår vi att hon inte är anpassad för att leva i dagens Sverige. Hon bryr sig alldeles för mycket om sina medmänniskor och vill att alla ska ha det bra. ”Sköt dig själv och skit i andra!”-mentaliteten har inte riktigt nått fram till henne och det kommer att vara omöjligt att omvända henne. Sånt folk går bara inte att ha i sin närhet! Tänk på era barn!

Håll i dig! Snart är stormen här!

Fas 3 gav nio miljoner i vinst på jobbfabriken 2012

Eftersom arbetslösheten fortsätter växa undrar jag vad samhället egentligen vinner på att förvaringsplatser som jobbfabriken går med vinst?

2012 gick 3 miljoner till aktieägarna och närmare 5 miljoner till VD:n där. De pengarna hade kunnat ge fullvärdig lön i ett år för 16 personer inklusive avgifter. Men nu hamnar de i fickan på de som skor sig på andras olycka. De påstår att de gör detta för att hjälpa människor ut i arbete. Om man inte har vacuum innanför pannbenet, så fattar man att det inte ligger någon sanning i det, för då borde arbetslösheten minska!

Huvudsyftet med insatser inom Jobb- och utvecklingsgarantin är att göra deltagarna mer anställningsbara och att det ska leda till att fler får anställning. Men effekten blir i stället att fler och fler förlorar sina jobb, när anordnare som t ex jobbfabriken, med gratis arbetskraft och enorma vinster konkurrerar ut väl etablerade företag.

Det finns många förmånliga erbjudande för företagare som behöver anställa. Det som lockar mest är givetvis det alternativet som är helt gratis där de dessutom får betalt 5000 kronor i månaden per deltagare. Här kan ni läsa om arbetsgivarnas smörgåsbord: https://www.arbetsformedlingen.se/For-arbetsgivare/.html

Men vem fan bryr sig i det här landet när de själva kan sova lugnt om nätterna?

Men ta vara på lugnet ordentligt medan det varar, för när stormen kommer gör den det med besked. Jag är lyckligt lottad, för jag har redan ridit genom många stormar och trillar inte i första taget!

Min väg ut ur misshandeln

 

För väldigt många år sedan levde jag i en relation med misshandel och övergrepp. Omgivningen försökte få mig därifrån med goda råd och varma leenden. Det fungerade inte! Först ett par år senare när jag blev vän med en tjej på Komvux lämnade jag den destruktiva relationen och det var tack vare henne. Hon hade en helt annan attityd än de andra.

Jag var hemma hos henne och han kom ilsket dit och krävde att jag skulle följa med honom hem. För fridens skull reste jag mig från soffan för att göra honom till viljes, precis som jag alltid brukade göra. Dels för att han hade en sådan makt över mig och för att jag inte ville skapa en massa besvär för någon annan.

”Du sitter kvar!” skrek min vän åt mig, så att jag ryggade tillbaka. Jag är övertygad om att just den frasen och hennes vassa tonläge blev min räddning. Nu handlade det inte längre om att välja mellan att lugna tyrannen eller att följa de varma leendena med ett vulkanutbrott som konsekvens. Det handlade om att välja mellan två eldsprutande utbrott. Kuvad som jag var, vågade jag inte sätta mig emot någon. Det var bara att låta de ha sin strid.

Hon stod mellan honom och mig och vägrade släppa förbi mig ut i trappuppgången. När hans ord hade tagit slut och han förstod att han inte skulle lyckas övertala henne att släppa iväg mig gav han sig på henne fysiskt också.

Jag minns inte riktigt det här själv, men jag som inte vågade kröka ett hårstrå på honom i vanliga fall tvekade inte en sekund utan slängde mig då mellan dem. Alla rädslor var som bortblåsta.

När han ryggade tillbaka hade jag kvar hans avslitna skjortärm i handen. Han stirrade på mig med iskalla ögon i några sekunder innan han sprang ner för trapporna. Från den dagen tillhör hans sadistiska beteende mitt förflutna.

Är min största skräck ett faktum?

 

På söndagskvällen när jag skulle gå i säng upptäckte jag att vänstra ansiktshalvan hängde från ögonbrynen och ner till hakan och mungipan lutade tydligt neråt. Dessutom kändes hela kinden som om bedövningen precis höll på att släppa efter ett tandläkarbesök. Jag gick dock och la mig och tänkte att det skulle rätta till sig under natten. Kanske hade jag råkat trycka på en nerv eller något sådant.

Morgonen dagen därpå var läget oförändrat, men först på eftermiddagen bestämde jag mig för att ringa vårdcentralen. Oro fanns, men jag viftade bort det för att den inte skulle accelerera. Jag hade nog med ångesten som oavbrutet hade styrt mitt liv de senaste två åren.

Samtalet blev inte långvarigt. Sköterskan hänvisade mig direkt till akuten för att utesluta en blödning i hjärnan. Det var ett otäckt samtal, för det fanns ingen tveksamhet i hennes röst. Hon kunde inte komma på några andra orsaker för de symptomen som jag beskrev. Visserligen hade jag för länge sedan läst en artikel om ansiktsförlamning som berodde på ett virus eller något sådant, men det hade föga betydelse när hon beordrade mig att genast släppa allt och åka till sjukhuset.

yves_guillou_brain

Min sambo blir hemkallad från jobbet och vi åker raka spåret till akuten. När vi sitter i väntsalen kan jag inte låta bli att tänka på att de låter oss vänta så länge. Fyrtio minuter kanske inte är så lång tid för att vara akuten, men med tanke på varför jag var där, kunde varje minuts väntan vara avgörande. Dessa tankar kom givetvis för att det var ångestladdat med en väntan i ovisshet när en av mina största farhågor kunde vara ett faktum.

När jag väl fick komma in gjordes en massa undersökningar och flera prover togs. Sedan fick vi vänta ett bra tag innan läkaren dök upp och undersökte mig. Hon förklarade noggrant hur nervsystemet i ansiktet fungerar och klargjorde på det sättet att mina symptom inte kunde ha orsakats av yttre påverkan. Bestämt förklarade hon att vad som än hade hänt, så berodde det på något inuti hjärnan.

Jag vet att det inte är vad du vill höra, men nu är du i alla fall på rätt ställe.” fortsatte hon. Vid det här laget var jag trött på all väntan på sjukhuset och bara väntade på att få komma därifrån, men jag visste vart hon ville komma. Hon sa att jag skulle stanna kvar en natt till att börja med och hur jag än försökte slingra mig för att komma undan, vek hon inte en tum. Insikten över hur allvarligt det kunde vara fick mig givetvis att följa hennes vilja.

Innan det var dags att fara upp på avdelningen skulle jag på röntgen och den färden kändes lite amerikaniserad – i rullstol. Jag har ju faktiskt ben att gå med! Nåja, man få väl lata sig ibland.

Efter röntgen tog det en bra stund innan personalen kom och hämtade mig till avdelningen. Ännu en amerikaniserad färd genom kulverten och hissar. Pojkvännen passade då på att fara hem och hämta lite kläder och saker som jag behövde.

Jag fick dela rum med en konstant sovande kvinna och därmed snarkningar hela tiden. Sängen var den hårdaste bädd jag någonsin sovit i. Den kändes mer som ett liggunderlag på en stenhäll. För att slippa få så ont fick jag två täcken, som jag vek fyra gånger och la ovanpå den obefintliga madrassen.

En sköterska kom in och gav mig en brustablett med magnecyl för att förhindra en propp. Hon förklarade att de inte hade funnit någon blödning i hjärnan, men att det kan ha varit en väldigt liten propp som lyckats ta sig igenom och att de därför ger mig medicin för att förhindra en stor som kan komma efteråt.

metalmarious_Medicine_and_a_Stethoscope

Under kvällen och natten kom personalen regelbundet och kollade läget, samt gjorde olika undersökningar på balans och koordination. Allt var som det skulle.

Trots den hårda sängen och snarkningarna kunde jag sova lite mellan varven. Märkligt! Fast å andra sidan fanns det inte så mycket annat att rikta min uppmärksamhet på. Pojkvännen hade visserligen tagit dit datorn, men att sitta på en stenhäll är inte särskilt angenämt för kroppen. Det var mindre påfrestande att ligga ner. Kanske uträknande av vårdpersonalen?

På tisdagen hängde inte den vänstra sidan lika mycket och mungipan lutade mindre. Jag hade inte återfått all känsel, men den återkom mer och mer. Den här dagen fick jag träffa en neurolog och slutligen en ansvarig läkare. Varken läkaren eller neurologen trodde att jag hade fått en propp och sa att det nog inte var någon fara, utan jag kunde åka hem. Den förra läkarens bedömning ratade de helt och hållet.

Läkaren visste inte vad som var orsaken till mina besvär, men var ändå ganska övertygad om att det inte var en propp. Det brukar nämligen oftast påverka mer än bara halva ansiktet. Däremot sa han att mina prover hade visat ett för högt kolesterolvärde. På min fråga vad det innebär svarade doktorn: ”Det ökar risken för proppar!”

Vad ska man dra för slutsatser av detta? Att det oftast påverkar mer än halva ansiktet, betyder ju att det åtminstone vid några tillfällen inte behöver göra det. Det verkar också motsägelsefullt att utesluta en propp när mina kolesterolvärden visar på en ökad risk för just detta och att de dessutom inte vet vad det annars kan ha varit.

En sak kan jag i alla fall med säkerhet säga och det är att min dagliga dödsångest inte blir svagare av detta. Nu spelar det inte någon roll om jag sysselsätter mig med något som kräver min fulla tankeverksamhet. En bit av den har tagits som gisslan och den lär inte släppas förrän jag är säker på hur det ligger till. Kommer jag någonsin bli det?

Kaoset som inte vill lämna mig

 

För mig är det viktigt att var sak har sin plats. Med var sak, menar jag precis allt som finns i hemmet, från knappnålar till skafferivaror. Det räcker inte med att knappnålarna ligger i en låda, utan de måste ha en specifik plats i den. Samma ordning gäller i skafferiet, kylskåpet, garderoben, köksskåpen eller skrivbordslådorna. De första åren med eget boende hade jag ingen aning om att en sådan miljö vore önskvärd, så mitt hem var för det mesta kaotiskt. Bortsett från de få gånger jag fick en kick och skapade en ordning utan dess like.

Som vanligt började jag med att sortera småprylar som skruvar, sedan lådor och så vidare tills hemmet var kliniskt rent. Det tog tid, men nöjd blev jag. Tillräckligt för stunden i alla fall. Men det dröjde inte länge förrän kaoset var ett faktum igen. Badrummet var överfullt med tvätt, av den enkla anledningen att jag inte hade möjlighet att tvätta när jag hade tvättid och att det inte fanns någon tid när det behövdes.

Ett kaos ledde till ett annat. Att städa när det låg ett berg av tvätt i badrummet, var en bromskloss för min energi. Då fick disken också stå tills den började krypa på egen hand. Allt eller inget.

Då var jag ung och det var lättare att inte bry sig, men när jag blev äldre och skaffade familj kom ansvarskänslan. Nu måste jag plötsligt klara av det här och jag ansträngde mig verkligen. Stundtals fick jag det att fungera, men då var jag helt slutkörd, för jag var tvungen att lägga all min energi på att hålla ordning. Tvätten var alltid ett problem när jag inte hade en egen tvättmaskin.

På den här tiden hade jag pippi på att möblera om, både bland möbler och i alla skåp och lådor. Varje gång blev jag lite nöjdare. Men det var som att jag aldrig riktigt kunde hitta den där perfekta ordningen. Egentligen hade jag ingen aning om varför jag hela tiden hade ett sådant behov att sortera och ändra om hemma, men jag stormtrivdes med sysselsättningen. Framförallt att organisera detaljer i lådor och skrin.

Efter många år började jag åtminstone förstå vissa behov. En tvättmaskin var ett måste för att jag skulle kunna tvätta när behovet fanns. Men det var väl egentligen först när jag fick min diagnos som jag började undersöka mig själv lite djupare och insåg vad jag behövde. Åtminstone en del. Min noja att ändra ordningen hemma berodde på att jag aldrig lyckades ge alla saker en specifik plats. Även om jag hade kastat en del grejer för att jag inte lyckades finna ett bra ställe för dem, så fanns det saker jag inte kunde slänga.

Att allt skulle ha en särskild plats var nödvändigt för att jag skulle fungera. Jag blev hysterisk när jag inte hittade en knappnål när jag behövde en och då tappade jag all energi för annat också. Om jag inte hittade dammsugarpåsar när kraften inföll att dammsuga, blev det inget städande. Om jag sedan skulle iväg på ett möte orkade jag inte att gå iväg på det.

Eftersom det var omöjligt att skapa den perfekta ordningen, min ordning, med de förutsättningarna som jag hade fortsatte mitt liv att vara ett kaos från och till. Det är väl där jag befinner mig nu. Skillnaden från förr och nu är att jag idag är ganska medveten om hur det borde vara för att fungera och min kreativitet har också löst en del. Det hjälper dock inte att ha kommit till insikt för att få alla dessa behov tillgodosedda.

Till att börja med är inte lägenheter byggda för att passa mig och jag får inte ändra på min bostad och även om jag hade fått lov till det, kostar det pengar. Att bo i en hyresrätt med grannar åt alla håll är inte heller något för mig, men det är väldigt svårt att ändra på.

Kanske hade situationen sett annorlunda ut om jag hade haft insikten om mina behov redan som tonåring? Antagligen, för då hade jag kunnat sikta in mig på rätt väg redan från början och sluppit rasera så mycket i mitt liv. Det hade egentligen räckt med att andra i min omgivning hade haft dessa insikter, för att leda mig rätt. Det sjuka är att det enda som hade behövts var några hjälpmedel, lite stöd och uppmuntran. 

Hur mycket tid av mitt liv har gått åt till att finna en lösning som fungerar för att komma ur kaoset? Hur mycket frustration lever vi med NPF med? Är det inte meningen att myndigheterna ska hjälpa personer med NPF eller med psykisk ohälsa att stå på egna ben i stället för att skyffla undan oss?

Jag har i alla fall lärt mig en sak under resans gång och det är att om vi vill att något ska hända, är det större chans att det sker med hälsan i behåll om vi tar saken i egna händer de gånger det är möjligt. Att förlita sig på kommunen eller vården innebär att det tar onödigt lång tid och det genererar alldeles för mycket frustration.

av Aspergiana Postat i NPF