För fyra år sedan skedde en enorm personlighetsförändring hos mig. Då hade jag hunnit bli fyrtioett. Min familj såg det inte och mina vänner upptäckte inget. Inte heller grannarna märkte något. För dem var allt som vanligt. Jag hade inte ens någon aning själv. Men andra visste det direkt. Jag kunde till och med läsa om mig själv i kvällstidningarna ibland som en påminnelse om vem jag är.
I drygt fyrtio år hade jag varit en empatisk kvinna som satte mina medmänniskor i första rummet. Min ovilja att såra eller skada någon annan ledde till att jag hellre svalde än att spruta ut min eld över någon annan. Jag friade hellre än fällde. Trots att jag hade många övergrepp av olika slag bakom mig lät jag inte bitterheten gro fritt i min kropp. I stället önskade jag att även mina plågoandar skulle finna frid.
Jag var en pålitlig vän med hjärtat på rätt ställe. Om jag såg någon annan bli illa behandlad, tvekade jag inte att ställa mig emellan och skydda den utsatta personen till varje pris. För mig var det omöjligt att gå förbi som om inget hade hänt när någon for illa.
Men det var då. Nu är det annorlunda. Sedan den dagen för fyra år sedan. Bara på några veckor blev jag plötsligt en aggressiv våldsbenägen mördare och psykopat. Visserligen har jag inte slagit någon ännu och jag har heller inte grävt ner några lik i skogen. Varken före eller efter jag fick min diagnos inom autismspektrumet. Ändå läser jag den ena tidningsartikeln efter den andra om vilken psykopat jag är, för att jag inte kan kontrollera mina aggressioner och därför slår ihjäl människor som kommer i min väg. Är jag kanske en sömngångare, ovetande om mina mördarsessioner?
För det kan väl inte vara så att alla dessa människor har fel? När så många människor är övertygade om att jag är en sån där kallblodig psykopat måste det väl ligga något i det? Jag menar, ett helt villaområde med vilda protester kan väl inte vara nonsens?
De flesta av dem kommer antagligen från trygga och välfungerande familjer, som dessutom är välutbildade. Klart att de borde veta vad de talar om. Mina närmaste har ingen hög utbildning, så de kan ju inte veta bättre om vem jag egentligen är. Eller?
Det kanske är bättre att någon kostymnisse med tjock plånbok artigt ber om bygglov i Glasberga? Ett charmigt och barnvänligt leende från denna normalfungerande herre lär gå hem på direkten. Att det senare visar sig att han är knarkkung eller pedofil är mindre viktigt. Huvudsaken att han inte har autism.
Nej, det är dags att vakna upp nu! Vi med aspergers syndrom är snarare mindre våldsbenägna än andra och när vi är inblandade i situationer med våld är det nästan alltid vi som är offer. Vi är tillräckligt utsatta. Det räcker nu!
Tankar utan avbrott 