Min pappa efter operation av tumören den 8 januari.
I slutet på december skrev jag ett inlägg om hur min 78-årige far fick vänta på operation, trots att han hade en växande tumör i ansiktet. Förutom rädslan att cancern skulle sprida sig, var han rädd för att förlora sitt enda friska öga. Mitt tidigare inlägg kan ni läsa här: https://aspergiana.wordpress.com/2014/12/26/det-har-ar-min-pappa/
Även om jag blev chockad över den spridning artikeln fick, var jag också tacksam över att så många personer stöttade oss genom att sprida vår berättelse och visa sympati. Att Gustaf Nilsson hörde av sig och skrev en bra artikel på Expressen GT, kändes också bra. Den kan ni läsa här: http://www.expressen.se/gt/lexgt/hans-tvingas-vanta—sa-vaxer-tumoren/ Jag tyckte att det var viktigt att sprida den här historien, eftersom han inte är den första personen som drabbas av hur sjukvården fungerar.
Det var alltså för fyra månader sedan som min far fick en plita i ansiktet, som fortsatte att växa. Utan att ta några prover (alltså ingen biopsi gjordes för att säkerställa diagnosen), diagnosticerades utväxten den 20/11 förra året som keratoakantom – lågrisktumör. Nedan kan ni se hur den har växt på drygt en månad.
-
- Taget den 17/11
-
- Taget den 4/12
-
- Taget den 26/12
Först den 8 januari 2015 fick han en tid för operation. Eftersom läkarna själva hade sagt att de inte kunde vara helt säkra på att det inte var en elakartad cancer, kunde inte heller min far känna sig lugn. Först efter operationen i januari, efter månader av väntan gjordes biopsin, som normalt ska ske vid första kontakterna med sjukvården. Operationen gick bra, men han fick åka hem och vänta på provsvaret.
I måndags fick han svaret i ett brev: ”Vi har gjort en mikroskopisk undersökning och sidorna ser bra ut, men vi måste gå djupare.” Han fick också en ny tid för operation den 17 februari. Det är drygt två veckor dit. Ska de operera bort en bit till, för att sedan finna att det har spridits ännu en bit?
Det som sjukvården trodde, skulle vara enkelt och inget att oroa sig för, visade sig vara mer än så trots allt. Förvånande? Nej!
Tankar utan avbrott 