För väldigt många år sedan levde jag i en relation med misshandel och övergrepp. Omgivningen försökte få mig därifrån med goda råd och varma leenden. Det fungerade inte! Först ett par år senare när jag blev vän med en tjej på Komvux lämnade jag den destruktiva relationen och det var tack vare henne. Hon hade en helt annan attityd än de andra.
Jag var hemma hos henne och han kom ilsket dit och krävde att jag skulle följa med honom hem. För fridens skull reste jag mig från soffan för att göra honom till viljes, precis som jag alltid brukade göra. Dels för att han hade en sådan makt över mig och för att jag inte ville skapa en massa besvär för någon annan.
”Du sitter kvar!” skrek min vän åt mig, så att jag ryggade tillbaka. Jag är övertygad om att just den frasen och hennes vassa tonläge blev min räddning. Nu handlade det inte längre om att välja mellan att lugna tyrannen eller att följa de varma leendena med ett vulkanutbrott som konsekvens. Det handlade om att välja mellan två eldsprutande utbrott. Kuvad som jag var, vågade jag inte sätta mig emot någon. Det var bara att låta de ha sin strid.
Hon stod mellan honom och mig och vägrade släppa förbi mig ut i trappuppgången. När hans ord hade tagit slut och han förstod att han inte skulle lyckas övertala henne att släppa iväg mig gav han sig på henne fysiskt också.
Jag minns inte riktigt det här själv, men jag som inte vågade kröka ett hårstrå på honom i vanliga fall tvekade inte en sekund utan slängde mig då mellan dem. Alla rädslor var som bortblåsta.
När han ryggade tillbaka hade jag kvar hans avslitna skjortärm i handen. Han stirrade på mig med iskalla ögon i några sekunder innan han sprang ner för trapporna. Från den dagen tillhör hans sadistiska beteende mitt förflutna.
Tankar utan avbrott 