Hur mycket värre måste det bli?

I tjugoårsåldern gick jag hos en psykolog. Det var ett privat institut och det kostade en del att gå dit. Men psykologen var riktigt bra, även om jag inte förstod det på den tiden. Jag var inte mogen för psykoanalys just då, utan befann mig i självömkans land – ett land som jag kände mig bekväm i och vägrade lämna.

Anledningen till att jag gick till psykologen var för att jag hade haft en jobbig uppväxt och när jag flyttade hemifrån hamnade jag rakt i armarna på en kille som gav mig ett par år med misshandel och övergrepp.

”Hur mår du?” frågade psykologen när jag steg in och satte mig i hans rum första gången. ”Bra!” svarade jag. ”Vad gör du då här?” blev hans följdfråga. Då insåg jag hur dumt mitt svar faktiskt var och kände mig tvungen att ta bort masken och erkänna lite i alla fall – att det inte var så himla bra.

Jag gick till denna psykolog några sessioner, men jag vägrade släppa in honom ordentligt. Det var jag som styrde. Jag vägrade tappa kontrollen.

Till slut kom vi överens om att inte fortsätta min terapi hos honom. I slutrapporten skrev han att det i nuläget inte gick att nå mig och att jag kanske måste ha det ännu värre för att bli motiverad att göra något åt min situation. Det blev värre. Mycket värre.

När helvetet verkligen bröt ut hade jag inget val. Då var jag tvungen att vara stark för min dotters skull. Psykologen hade haft rätt.

Min följdfråga blir: ”Hur mycket värre måste det bli i Sverige
innan vi blir tillräckligt motiverade att göra något åt det?”